Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lugnet återstäldt i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På ett möte i Köpenhamn under sommaren – det hölls vid samma tid som Knut Gyllenstierna kom uppseglande på Köpenhamns redd med den fångne konungen – hade konung Gustaf haft sina sändebud, af hvilkas fullmakt man ser den uttryckliga fordran från Gustafs sida, att ingen dagtingan skulle ingås med Christian, med mindre än vilkoren blefve Gustaf meddelade. För öfrigt förekom på detta möte intet, som var af någon synnerlig vigt för Sverige. Emellertid blef det goda förhållandet mellan Fredrik och Gustaf orubbadt, så att Sveriges konung kunde med något lugn se året 1532 utlöpa och i ro dricka julöl med sina män.
Då utgick från honom befallning, att krigsfolket från hela riket skulle sammandragas till Vesterås vid tjugondedagstiden. Riksens råd och allt frälset skulle infinna sig i full rustning. Alla undrade hvad detta skulle betyda, men de kommo, och konungen höll på utsatt tid vapensyn och mönstring. Några af de förnämste bland fältöfverstarne sporde väl konungen, »hvart det skulle gälla uppå», men han svarade blott: »Dit I sen mig draga förut, dit skynder eder flux efter!» Först vid det andra nattlägret, som togs, när konungen med hären drog från Vesterås, afgaf han ett svar på detta spörsmål och underrättade om, hvartut det bar och hvarför det skedde.
En myckenhet dalallmoge hade på konungens kallelse infunnit sig i Vesterås för att tillsammans med rådet och fullmäktige från rikets öfriga lagsagor öfverlägga om det ärende, som konungen framsatte. Detta gälde Dalarne. Konungen skref genast till detta landskap och tillkännagaf det fattade beslutet »att skilja dem, som vållat obeståndet, från landskapet, komma orsaken till allt ogräs ur vägen och åstadkomma frid och rolighet.» Derför aktade han nu draga upp till Kopparberget att hålla räfst. Att han kom så stark, det bad han dem icke förundra sig öfver; det skedde icke för att öfverfalla dem, utan emedan han blifvit hotad af Måns Nilsson m. fl. och derför måste hafva makten med. Gud skulle veta, att han af all förmåga ville rama deras bästa, om de skickade sig som trogna undersåtar och vore behjelplige dertill, att Måns Nilsson och de, hvilka varit roten till det sista upproret, måtte komma honom tillhanda.
Så bröt konungen upp från Vesterås. Från Väsby gård nära Sala lät han nya bud utgå till dalsocknarna, att de skulle skicka sju gode män till landstinget på Kopparberget, men konungen ryckte så hastigt efter, att dalkarlarne visste ej ordet af, förr än han stod midt ibland dem med sin stora krigsmakt. Nu blef Anders Persson gripen på Rankhyttan. Måns Nilsson lyckades fly från sin gård och sticka sig undan i skogen vid Skinnarbo. Här lät han innesluta sig i en kolmila och låg der så väl gömd, att konungens utskickade icke kunde finna honom. Slutligen fingo de bergsmannens hund med sig, och denne vädrade upp sin herres spår och stannade vid kolmilan. Så blef den rike och mäktige Måns Nilsson gripen och förd till konungen. Man utvisar ännu stället, der milan stått. På samma sätt grepos äfven i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
