Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lugnet återstäldt i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfre socknarne de, hvilka icke godvilligt ville infinna sig på det beramade landstinget. Bland dessa voro kyrkoherdarne i Leksand, Kopparberget och Vika, hvilka alla plägat ett nära umgänge med Måns Nilsson.
När alla voro samlade, lät konungen, nu som förra gången, sitt krigsfolk slå en ring omkring allmogen. Marsken Lars Siggesson och tvänne andra rådsherrar, Ivar Fleming och Johan Olsson till Hackestad, uppträdde och tilltalade bönderna hårdt. Sedan tog konungen sjelf till orda. »Dragen I eder till minnes», sade han, »hvad som här sades och lofvades och beslöts fem år tillförene, eller viljen I hålla mig för en lekfogel, som hvart år så skall spela för eder? Men detta skall nu blifva det sista spelet, ty nu vill jag hafva en sådan ända på saken, att antingen skall Dalarne blifva en lydig eller ock en ödes landsända. Någon fiende-landsända vill jag här icke hafva; förr skall här hållas sådan mönstring, att efter denna dag hvarken hund eller hane här skall höras!»
Dalkarlarne föllo på knä inför den stränge konungen. Denne sporde dem ytterligare till, »hvar de ville hafva landamärket, antingen vid Brunbäcks elf, såsom Måns Nilsson och hans parti ville, eller om det icke skulle vara rikets konung lofgifvet att draga öfver Brunbäcks elf utan deras lejd som bodde ofvan Långheden». Han frågade vidare alla de församlade, »om de någonsin hört det vara brukligt, att undersåtar efter sitt hufvud mästrade sin herre och konung, som de svurit lydnad och tro». De svarade, »att sådant vore otillbörligt och emot Gud!» Konungen frågade ytterligare, »hvad de menade orsaken vara dertill, att rikets forna regenter, herr Sten Sture, herr Svante och herr Sten den yngre aldrig vågade draga uppom elfven, utan att de voro försäkrade med lejd». Derpå svarades, »att det var okristligt och otillbörligt, och bergsmännen och de ofvan Långheden hade i detta fall handlat som högmodige och uppstudsige undersåtar».
Detta samtal drog ut till qvällen. Men sedan dalkarlarne på konungens uppmaning namngifvit upphofsmännen samt utlemnat ur hopen dem, som öfverfallit konungens fogde och tjenare, och sedan desse blifvit fängslade, gaf konungen allmogen sin tillgift och lät hvar och en draga hem till sitt. Efter ransakning och dom af riksens råd blef Nils i Söderby, sjelf femte, halshuggen och steglad. Hans hufvud uppspikades på en bräda tillika med de fyra andras, och brädan uppsattes på en hög stake, sedan man prydt Nils’ hufvud med en hög näfverkrona. Detta skedde vid Kopparbergsfalan.
Måns Nilsson, Anders Persson och Ingel Hansson jemte flera prester fördes fängslade till Stockholm. Här sutto de ett år vid pass, innan deras öde afgjordes, och när man besinnar, huru rask konung Gustaf var att slå till, då det var fråga om uppenbart förräderi, kan man icke annat än med en viss undran se detta långa dröjsmål. Utan tvifvel inverkade på honom vid detta tillfälle minnena från den tid, då han som en arm flykting måste sticka sig undan i skogarna, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
