Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grefvefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och icke ens qvinnor eller barn skonades af de plundrande segrarne. Följderna för den jutska allmogen af detta nederlag blefvo vida svårare, än hvad som i förstone kunde befaras. Ty icke blott deras egendom, hvilka fallit i kriget, hemföllo till kronan och adeln, utan äfven de öfverlefvandes jordegendom gick till större delen till kronan. De dömdes nemligen på Viborgs ting – der domarena utgjordes af adelsmän – förlustige lif och gods. De blefvo väl af konungen benådade, men måste dyrt köpa denna nåd, i det att hvarje härad utgaf ett bref, enligt hvilket all bondejord för evig tid uppläts åt konungen. Icke mindre än 49 härads allmoge nedsjönk på detta sätt från sin fria och sjelfständiga ställning till träldom under konungen och de herremän, till hvilka de af konungen skänktes eller såldes. Så lade våldet sin tunga hand på den sista återstoden af en sjelfständig dansk allmoge. Adeln vann hundradefaldt igen för de olyckor den lidit under grefvefejden.
Till en väsentlig del var det Sveriges konung, som under dessa bekymrens dagar beredde vägen för hertig Christian till Danmarks krona. Han var dertill uppmanad af sin egen ställning till lybeckarne och den konung, hvars namn de begagnade som lösen – Christian II, och han gick till väga med sin vanliga kraft. Han sökte ej blott att genom skrifvelser upprätthålla modet hos sin svåger, hertig Christian, och hos enskilda danska herremän, utan han lemnade äfven penningar och utrustade folk både till sjös och lands. Redan på våren 1534 hade danska rådsherrarne infunnit sig i Stockholm och der efter öfverläggning med konung Gustaf och Sveriges råd afslutit ett förbund till ömsesidig hjelp, och Gustaf visade i handling, att hans hjelp var af värde, när den kräfdes. I Juli månad kommo 700 välrustade ryttare och fyra fänikor knektar neddragande till danska gränsen, medan tio stora Örlogsskepp under Arvid Trolle lupo ut i sjön. De förre hade hunnit till granskapet af staden Wä, då underrättelser kommo om grefve Christofers framgångar, om Köpenhamns öfvergång och om tilldragelserna i Skåne. Bref kommo ock från danska rådsherrar till de svenska befälhafvarne, att de skulle draga sig tillbaka. Emellertid skref Gustaf till herrarne på Jutland och särskildt till sin svåger, att han hade kommit ned till landamärket med en märklig summa silfver, som han dock icke vågade skicka genom Danmark, utan bad hertigen – Gustaf visste nemligen ännu icke, att Jutlands adel utkorat honom till konung – sända en förtrogen att mottaga densamma i Kalmar, der han då vistades.
Till Kalmar kom ock, det var i Augusti, Christians skrifvare Frans Trebow och medförde bref från sin herre med anhållan om hjelp mot grefve Christofer och Lybeck. Christian bad på det bevekligaste sin svåger att icke öfvergifva honom i hans yttersta nöd utan blifva det med Danmarks råd ingångna förbundet trogen och med sitt folk intaga Halland och Skåne till Danmarks krona. Vid sin furstliga ära och sin goda vilja som granne och svåger förpliktade sig Christian att deremot bevisa sig som en god broder in i döden och icke ingå något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
