Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska örlogsflottan. Konung Christian i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ena, så hos den andra.» De danske herrarne återvände med Gustafs löfte, att den svenska örlogsflottan vid första öppet vatten skulle vara vid Gotland och der invänta hertig Albrekts af Preussen skepp. Det dröjde icke heller länge, förr än konung Christian fick höra, att den svenska flottan var i annalkande.
Den 31 April utlopp Gustafs flotta ur Stockholms skärgård. Den utgjordes inalles af elfva stora örlogsskepp och fyra lastdragare. Högsta befälhafvaren var Måns Svensson (Some) och under honom Erik Fleming. Höfdingaskepp – eller amiralskepp, såsom det efter denna tid heter, sedan den högste befälhafvaren började kallas amiral – var Stora Krafveln, ett mäkta stort och präktigt fartyg, som kunde föra 1,000 knektar ombord, utom en besättning af 300 man, samt förde lika många kanoner som fyra af de andra skeppen tillsammans. Med glad förtröstan såg konungen de stora skeppen lyfta ankar och utveckla sina segelmassor, men han betänkte tillika lyckans ostadighet och nödvändigheten att iakttaga den största försigtighet. Så väl amiralerne som befälhafvarne öfver landthären fingo derför befallning att, så mycket sig göra lät, handla i samband med hvarandra. »I veten väl sjelfve» – skref han till de senare – »att på denna flotta hänger Sveriges rikes välfärd.» Måns Svensson varnade han för att sätta för högt förtroende till danskarne. »Man ser ingen längre än till tänderna», skref han.
Vid Gotland sammanträffade den svenska flottan med de preussiska och danska skeppen, och amiralerne gåfvo hvarandra det löftet att lefva och dö tillsammans. Det var den 26 Maj. Fyra dagar derefter seglade de förenade flottorna ut åt sjön och satte kurs mot Öresund. Af trenne holländska fartyg, som prejades an, fick man veta, att den lybska flottan låg vid Bornholm. Det blåste upp till en häftig storm, men man beslöt dock att anfalla fienden, hvilken man snart fick i sigte. Denne satte dock till alla segel och flydde inåt sundet. Något sjöslag blef derför ej af, emedan de förenade flottorna ej kunde hinna de flyende skeppen. Men Stora Krafveln, som var en god seglare, satte till så många segel han kunde »i den flygande storm», och satte efter det lybska amiralskeppet, som hette Mikael. »Mickel veckade undan som en räf för ett par hundar», men upphans dock af Krafveln, och en häftig strid började, som slutade dermed att Mickel från den dagen aldrig mera kom ut i sjön. Dock led äfven Stora Krafveln betydligt, och, när qvällen kom, hade han blott fjorton helbregda karlar ombord. Då var det redan skumt, och Krafveln hade en god stund slagits med hela den fiendtliga flottan, samt drifvit henne framför sig. Endast ett svenskt skepp, Kampermannen, det största näst Krafveln, hade förmått följa denne. Hade de öfriga skeppen varit lika goda seglare som Krafveln och Kampermannen, hade sannolikt, oaktadt stormen, lybeckarne lidit en betydlig förlust.
Under natten iståndsattes Stora Krafveln, de öfriga skeppen hunno fram, det ena efter det andra, och följande morgon styrdes kurs mot Belt. En lybsk holk, som kom från Riga med en rik laddning, kom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
