Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silfverdalrar. Krönikorna lemna en föga fördelaktig beskrifning om det danska krigsfolk, som sändes konung Gustaf till hjelp i denna fejd.
Hufvudhären mötte mera motstånd. I Kind föllo blott trenne sockner till dem: största delen af allmogen tog in skogarna, och väpnade skaror höllo sig på de höga bergen och skogarna och tågade jemsides med hären, under hela vägen. Bråte mötte efter bråte, och bakhåll lurade öfver allt, under det att alla broar voro uppkastade. Ingen dag gick förbi utan strid och blodsutgjutelse. Bönderne hade i synnerhet sitt öga på härens tross, men de hade aldrig någon framgång dermed, och fram till öppen strid vågade de sig icke, sägande, »att man kunde slå sig trött på en hop gäss, än mer på en sådan hop krigsfolk».
Så hade hären från Kind brutit in i Sevedes härad och derifrån i Asbolands (Aspelands). Vid Högsby stod bakom väldiga bråtar Dacke sjelf med kärnan af sina bönder, och han hade intagit en så stark ställning, att fältöfverstarne beslöto tåga tillbaka till de tyska knektarnes stora glädje, hvilka nu trodde att det skulle bära till »det förlofvade landet», som de kallade Östergötland. Deruti bedrogo de sig dock, ty tåget gick till Östra härad, men äfven här var godt förråd på allting, och i hvarje gård var det – säger Per Brahe – som om man kommit till gästabud. Från Högsby bröt äfven Dacke upp och drog norrut till Kind, der han intog en fast ställning för att anfalla den återtågande hären. Men äfven fältöfverstarne å sin sida beslöto anfalla Dacke och befalte sitt folk att den dagen icke lossa något skott, på det att Dacke och bönderne icke måtte blifva varnade i förtid.
Dacke hade valt sin ställning på ett skogbeväxt näs vester om sjön Åsunden mellan V. Eneby och Horns kyrkor, ungefär en half mil från den förra. Bestämdt kan man ej uppgifva stället för striden, men här har man funnit bösspipor och annan krigsredskap i jorden. Vid Killinge har man funnit en sträckmur om 7 till 8 alnars höjd af jemna stenar och på ett högt berg på Hofby säteris egor lemningar efter en skans. Sägnen hänförer dessa minnesmärken till Dackefejden, ehuru väl dock det sistnämnda tillhör en vida äldre tid. Här i denna trakt var det nu som Dacke hade fattat fast fot med sina bönder, föga anande att konungshären fått kunskap derom och ämnade öfverrumpla honom. Då smälde några skott på afstånd i skogen.
De hade oaktadt förbudet blifvit lossade af några sjelfsvåldiga knektar i konungshären, och de verkade just hvad fältöfverstarne velat förekomma, de varskodde Dacke och bönderna, så att dessa redde sig till strid. De vårdslösa knektarne blefvo väl straffade, men det gjorda kunde icke göras om. När den kungliga hären nalkades näset, stod hela bondehären der slagfärdig. Fältöfverstarne ordnade genast folket till anfall. Från ena sidan skulle dalkarlarne, och från den andra
hakeskyttarne rycka an mot näset. Det skedde så, och snart brann den häftigaste strid på skogsnäset. De största prof på mandom och tapperhet ådagalades på ömse sidor. Bönderne föllo i hundradetal, men lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
