Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförfäradt stredo de, tills slutligen en hakekula kom hvinande och träffade Dacke sjelf, så att han fick sina båda lår genomskjutna. Detta gjorde slut på striden. Bönderne flydde på bergen och till skogarne, och den sårade Dacke fördes med möda öfver Åsunden till andra stranden. Femhundra af hans män föllo i denna strid.
Det syntes efter denna seger, som om ändtligen denna svåra fejd skulle nalkas sitt slut. Dock väckte det en viss oro, att man icke funnit den djerfve anföraren sjelf bland de döda, och icke heller visste, hvarest han befann sig, eller huru han lyckats undkomma. Icke ens hans eget folk visste det. Bönderne drogo fortfarande omkring i de ogenomträngligaste skogarna, stickande sig undan för konungens folk, som härjande och brännande tågade fram från by till by, ifrigt
genomletande hvarje gömsle för att finna den fruktade Dacke. Ifrigare än af konungsfolket söktes han af de sina. Men ingen fann honom, han var och förblef försvunnen.
Sägnen förmäler om detta försvinnande, att tvänne män Peder Djup och Sven i Flaka befunno sig tätt invid Dacke, då hakekulan kom och träffade honom. Det var midt under hetaste striden, så att utom de två ingen märkte det. Men de togo genast och buro Dacke ur striden samt ner till stranden, der de lade honom i en båt och rodde honom öfver sjön samt vidare till Södra Vi, der goda gömställen funnos i skogen vid Flaka gård. Sannolikt flyttades han sedan från det ena gömstället till det andra. En sägen finnes, att han legat fördold i en källare i Norhult i Rumskulla socken, der man ännu utvisar källaren.
Den hemska röken från de brinnande byarna tände emellertid en vild förtviflan i böndernes sinnen, och dagligen förökades de fredlöses skaror i skogarna, der man ofta egde öfverflöd af matvaror, medan i bygden rådde hungersnöd till följd af den förbjudna tillförseln. »Kunna vi icke hindra konungens folk att skämma och bränna våra gårdar» – hette det här – »så kunna icke heller de förmena oss maten och att med dem taga, der något finnes».
Plötsligen en dag på högsommaren visade sig åter den försvunne Dacke bland de sina. Han var nu läkt från sina sår, och från alla håll strömmade ur skogarnes gömslen hans höfvidsmän med sina skaror till honom. Dock var upproret nu mera i sjelfva verket brutet. Utom de hopar, hvilka på skogarna följde Dacke, var han öfvergifven, och härad efter härad hade svurit konungen trohet, till och med de, hvilka varit Dacke tillgifnast. Den kungliga krigsmakten hade ock dragit hem, sedan knektarne på inga vilkor kunnat förmås att angripa de ströfvande banden i skogarna.
Vid Dackes nya uppträdande bland sina män var tidpunkten således gynsam för att åter taga igen, hvad som var förloradt. Men det lyckades icke. Lyckan hade vikit ifrån honom och ville ej återvända. Om slutet af denna fejd sväfvar man emellertid i mycken ovisshet, och i afseende på Dacke sjelf hyste till och med hans och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
