Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och hertigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsöndring med de län, som vi våra kära söner — herr Johan, herr Magnus och herr Carl — nådeligen unt och efterlåtit hafva, ifrån Sveriges rike, utan vele, att samma län alle skola blifva, såsom de ock af ålder varit hafva, inkorporerade till hela Sveriges rike och alldeles stadigt hålla sig dervid, såsom det ena ledamot håller sig och hänger vid hela kroppen och låter regera sig af sitt rätta hufvud, så skola ock desse våre älskelige käre söner» ... efter yttersta förmåga hjelpa konung Erik samt Sveriges rike och uti ingen måtto sig från honom och riket afsöndra låta vid det straff, som uti Sveriges lag förmäles. — Sådana äro ordalagen i konung Gustafs testamente, ehuruväl knappast han sjelf på allvar tänkte sig, att förhållandet mellan hans söner skulle blifva sådant, som han önskade det.
Men det fans en omständighet, som den gamle konungen fruktade högre än fiendskapen mellan bröderna och de följder, den kunde medföra, och det var de stora slägternas afund mot Wasaätten. Det var en fara, som han bättre än någon af sin omgifning kände, enär han så godt som ensam stod qvar från den tid, då de inbördes striderna mellan dessa stora slägter fört fäderneslandet till branten af sin undergång. Och derföre gjorde han sina yngre söner mäktigare än medlemmarne af dessa herreslägter, »förmenande» — säger Gustafs store sonson[1] i sin påbörjade historia — »att såsom allmän fara plägar ock ovänner ense göra, så mycket mera skulle han här förena bröder». Erik var ingalunda blind för denna fara, och misstänksamheten mot de store herrarne, som hos honom — kunde man säga — låg i blodet, gick slutligen till en ytterlighet, som framkallade himmelskriande våldsgerningar — men just det värn, som fadern i hertigdömena ville uppställa mot detta onda, betraktades af sonen såsom en större fara, hvilken först af allt borde afvändas.
Den åsigten, att hertigarnes makt var för stor, delades äfven af den ofvannämnde kunglige historieskrifvaren. »Härutinnan» — säger han, talande om att farfadern gjort de tre yngre sönerna till hertigar — »härutinnan allena hafver konung Gustaf felat; ty brödrasamdrägt är ock sällsam att finna, och sällan finnas makt och enighet på ett ställe. Dessa herrar voro för mäktiga undersåtar.»
En sak, som redan tidigt var föremål för hertigarnes bekymmer och som ökade deras missnöje, när de funno sig i afseende på densamma bedragna, var arfskiftet efter fadern. Oaktadt de stora omkostnader Gustaf haft, så väl under lybska kriget som under Dackefejden och ryska kriget samt äfven vid dottern Katarinas giftermål och Eriks frieri till den engelska drottningen, funnos vid hans död fyra hvälfda källare, kallade efter en kamererare herr Eskils gemak, fulla med silfver samt flera förrådshus med dyrbara varor, utom många tusen gods och gårdar, hvilka från hans tid förekomma under namn af de gustavianska arfvegodsen. Om all denna rikedom hade den aflidne icke gjort något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
