Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskopens och drottningens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Kloster-Lasse, och denne hemstälde saken till sin ordensgeneral samt skildrade dervid skrifvaren som en i hög grad inflytelserik man, konungens gunstling, en skräck för lutheranerna och sin personliga vän. När så Possevin anlände, gillade han äktenskapet, och Kloster-Lasse förklarade, att han på grund deraf gifvit skrifvaren och qvinnan aflösning från synd och tillåtit dem att fullborda äktenskapet.
Detta var något som upprörde erkebiskopen. Ty fastän han gifvit sitt samtycke till liturgien, så kunde det aldrig falla honom in att medgifva påfven någon rättighet öfver svenska kyrkan, och han skref i Mars 1578 till Kloster-Lasse ett bref, hvari han uttalade sitt missnöje öfver den meddelade och på falsk myndighet grundade dispensationen. På grund af den myndighet, som var honom af Gud och församlingen gifven, förklarade han denna dispensation ogiltig, men tillika Kloster-Lasse ovärdig prestembetet, tills han (erkebiskopen) efter skedd bot och bättring åter kunde insätta honom deri.
Oviljan häröfver ökade till den grad det allmänna hatet mot jesuiterna, att konungen sjelf började frukta och fordrade af Possevin, att Kloster-Lasse måtte aflägsnas. Denne fick emellertid ännu blifva qvar på sin plats, han omgafs blott af ännu flera jesuiter, så att han sjelf derigenom måtte blifva mindre bemärkt.
Men när den milde erkebiskopen hade öfvertygat sig om jesuiternes stämplingar, kunde ej hans samvete längre tillåta honom att tiga stilla, utan han drefs att uppträda mot dem, och icke blott mot dem, utan äfven mot liturgien. Ty äfven för denna fick han afsmak, och han vägrade inför konungen sjelf att vidare befordra denna samt förklarade, att man icke utan fara för blodspillan kunde gå längre. Han författade flera skrifter mot både liturgi och papism, och de spredos i afskrifter öfver hela landet. Sjelf fick han dock ej länge lefva och verka i denna riktning. Han dog i Februari 1579, och det berättas, att samvetsoro öfver hans beredvillighet att gå in på konungens liturgiska sträfvanden påskyndat hans död.
En omständighet, som mycket bidrog att göra Johan gynsam för en förening med Rom, var den utsigt, som derigenom öppnades att få sonen Sigismund till konung i Polen. Dock var det icke konungens afsigt att låta honom uppfostras rent af till katolik. Vi påminna oss att han till en början i detta afseende hyste ganska fria åsigter och att han ville ställa sonens uppfostran i religionen så, att han sjelf sedan kunde välja hvilken bekännelse honom godt syntes. Detta val eller detta bestämmande skedde dock långt förr än konungen väntat.
Härvid var naturligtvis drottning Katarina verksam, men äfven jesuiterne, hvilkas bemödanden allt mera riktades på konungabarnen — Johan hade med Katarina utom sonen Sigismund dottern Anna — i samma mån som drottningens tilltagande sjuklighet beröfvade dem hoppet att länge understödjas af denna mäktiga bundsförvandt. Man måste för romerska kyrkan »rädda hennes barn», skref Possevin till Warsewitz under sitt andra vistande i Sverige. Och deras arbete i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
