Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De svenska herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin krona, skulle i sin ordning brottas med denna adel, ehuru han gick ur leken utan att sudlas med blod som konung Erik.
Herrarne växte så småningom undan den tuktan, hvari konung Gustafs starka hand hållit dem, och i och med detsamma vaknade hos dem minnen från en tid, då hvilken som helst af dem kunde blicka så högt upp som till Sveriges krona, i synnerhet sedan så väl Erik som Johan tydligt visat, att herskaregåfvorna icke gifvas i födseln. Men hvarje son af Wasahuset var född till kronan enligt arfföreningen, och derför blef denna arfförening ett föremål för adelns missnöje, liksom man å konungahusets sida ser, huru den ökade farhågan ger sig luft i allt skarpare uttalade beskyllningar. Huru djupt hos Wasaätten föreställningen, att adeln ville uttränga henne från tronen, inrotade sig, kan man se af följande yttrande af ättens ädlaste man, Gustaf Adolf: »Eljest såsom till hofva tillgå plägar bland de mäktige», säger han, »var ock icke litet hat kastadt mellan någre af riksens råd och hertig Carl, ty der kunde väl hittas bland dem några, som hade varit tillfreds, att konungen varit ett spjut och suttit igenom hertigen, så hade de varit dem qvitte båda, eftersom af h. Hogenschilds scholier öfver arfföreningen, som i kansliet förvaras, är att se, hvad hjerta han till konungaslägten burit hafver. Desse sällar voro ock de, som rådde konung Johan, att han skulle föda sin son till begge riken (det var i den papistiska religionen), som honom odugse till Sveriges regemente till visso gjorde, och deraf all den oreda sedan kommen är, som fäderneslandet så jämmerligen hafver kring kastat.»
Men ehuru missnöje med arfföreningen och afund öfver Wasahuset grodde i djupet, finner man dock icke någon bestämd plan att störta hvarken Erik eller Johan från tronen. Något som antyder en sådan att höja herremakten kan man spåra i Erik Sparres »Kalmarestadgar» och i hans verk att göra Sigismund till konung i Polen, men hade denna plan till sitt yttersta syfte upphäfvandet af arfföreningen och störtandet af Wasahuset, så ligger detta djupare och längre bort än sammansvärjningens mer ögonblickliga verkan.
Till en början var — såsom vi af det föregående sett — förhållandet godt mellan Johan och adeln. Väl
hade konungens häftiga lynne gifvit anledning till missnöje; rådet hade till och med år 1585 i inledningen till ett betänkande om fred med Ryssland i underdånighet och ödmjukhet begärt, »att konungen icke måtte förtörnas, utan, så vidt möjligt vore, öfvergifva den svåra hastighet, hvaraf
han esomoftast upptändes och hvaraf hans helsa mycket förminskades, dem (rådsherrarne), riket och alla till stor sorg. Sådan häftighet vore ej heller af nöden, ty konungen kunde ju dess förutan af sakerna det nyttiga utvälja och det skadliga förkasta» — väl hotade ock Johan i anseende till krigets behof återkalla alla förläningar från adeln, men detta var jemförelsevis saker af öfvergående natur. Samma fruktan, som kom Erik att tillskapa grefve- och friherrevärdigheterna,
förmådde äfven Johan att i det längsta söka hålla sig väl med adeln — nemligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
