Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund och polackarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fränderne här mötte hvarandra. Konungens blick mulnade vid åsynen af erkebiskop Abraham, likaså hertigens, då han såg Clas Fleming och Axel Leijonhufvud, äfvensom den påflige legaten vid konungens sida. Emellertid mottog hertigen sin brorsson med ett helsningstal, hvari han uppmanade honom att så förestå sitt arfrike, att han kunde det inför Gud, hvar kristen man och sina svenska undersåtar samt sitt eget samvete försvara. Men konungen svarade derpå helt kort och nalkades med synbart missnöje Sveriges konungaboning.
Hertig Carl begärde derefter, att Clas Fleming och Axel Leijonhufvud skulle ställas till rätta för sitt uppförande. Herr Clas åberopade sig på konungens befallning, men hertigen påstod, att han fore med lögn, och var mycket förtörnad, att han med en hop naket folk och illa utrustade skepp gifvit sig af till Polen, riket till vanheder, och derpå nödgat konungen att begagna de holländska skeppen. Herr Clas svarade intet härtill. Men Axel Leijonhufvud deremot tog sig för att svara honom med samma skärpa, som hertigen tilltalade honom, så att konungen sjelf fann sig böra tysta honom. Någon rättegång blef dock icke af; de båda herrarne afhöllo sig blott från rådets öfverläggningar, så länge hertigen var qvar i staden.
Kort derefter inlemnade hertigen och rådet till konungen en skrift, hvari de begärde att konungen ville afgifva sin försäkring för religionen, bekräfta erkebiskop Abraham och Erik Schepperus (förste kyrkoherden i Stockholm) i sina embeten, afskeda den påfliga legaten och tillkännagifva, om han före sin afresa lofvat Polens ständer något med afseende på Sverige, samt slutligen bekräfta den sista föreningen mellan hertigen och hans fader. Utan att afbida konungens svar härpå, lemnade hertigen Stockholm och begaf sig till Nyköping. Den 9 Oktober aflemnade konungen skriftligt svar, men lika tvetydigt, som hans förra från Polen. Han ville uppskjuta alla bekräftelser till sin kröning, nekade att något var lofvadt Polen till Sveriges förfång, och frågade med afseende på Mala Spina, om icke äfven tatariska sändebud blifvit mottagna i Sverige.
Sådana åsigter ingåfvos konungen af hans katolska omgifning, af Mala Spina och jesuiterna. De få svenskar, som voro i konungens hof, vågade icke tala, och utländingarne leddes af den tanken, att Sverige såsom arfrike kunde af konungen behandlas efter behag, hvarjemte de visade i sitt uppförande, desse polackar, österrikare och italienare, som följt med konungen, en högdragenhet och ett öfversitteri, som stötte både höga och låga. Men ej nog med att konungen var omgifven med främlingar, bland hvilka ingen svensk vid hans hof vågade höja sin röst, äfven det svenska riksrådet stötte konungen ifrån sig. Han visade sig genast från början främmande för sitt fädernesland.
Det dröjde icke länge förr än i Stockholm missnöjet utbröt i våldsamheter. För hofvet predikade konungens biktfader, en af de tre jesuiterne vid namn Justus, och utfor i de häftigaste smädelser mot de lutherska. Han predikade merendels på tyska språket, som större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
