Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verkställandet af Arboga riksdagsbeslut. Clas Fleming och Klubbekriget. Ny riksdag i Stockholm om sommaren 1597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från de finska adelsmännen tog han deras förläningar, då de voro allt för enträgne. Men det var å en annan sida nödvändigt för herr Clas att se genom fingrarna med krigsfolkets sjelfsvåld, emedan det för konungens skull var af vigt att icke förlora dettas tillgifvenhet.
Österbottens allmoge, hvars svenska del härstammar från skilda landskap, såsom Dalarne, Vesterbotten och Småland[1], är till sitt skaplynne stolt, frimodig, kraftfull, djerf och ihärdig och var sålunda föga hugad att låta förtrycka sig. Under konung Johans tid hade österbottningarne, sedan vid ett anfall af ryssarne krigsfolket tagit till flykten, tappert försvarat sig och fördrifvit fienden samt sedermera gjort ett lyckligt infall i Ryssland, till belöning hvarför de erhållit frihet från borgläger. De skulle sjelfve försvara sitt land, men till deras hjelp uppfördes Uleåborg. Efter Johans död drog besättningen omkring i bygden och slog sig ned, der tillgången var rikligast, utan att bekymra sig om konungens frihetsbref. Dessa förnyades af hertigen, men ryttarne blötte hertigens bref i öl och gjorde gäck af dem, och så gick det till blodsutgjutelse redan år 1593.
Det onda förvärrades under de följande åren, och i Augusti 1596 tog en Bengt Pontu i Kyro socken mod till sig och seglade jemte några andra öfver till Sverige att klaga sin nöd för hertigen. Denne frågade då, »huru tätt krigsfolket var förlagdt», och, då Bengt Pontu svarade, »att tjugu bönder voro om en ryttare, men fjorton om en knekt» — skall han hafva sagt: »kunna tjugu bönder icke öfvermanna en ryttare och fjorton bönder en knekt, så förtjente de att blifva plågade och förtryckte af både ryttare och knektar och ingen borde ömka dem». Hertigen gaf dem verkligen tillstånd att styra våld med våld, och dermed återvände Pontu och hans män, och så började det inbördes kriget i Finland.
Vid Stor-Kyro kyrka en söndag, då både knektar och bönder der voro samlade, kom det till utbrott. »Det vore rätt, om vi uppristade deras inelfvor!» — sade en bonde och pekade hotande på ryttarne, och snart uppstod träta och slagsmål, och ryttarne veko tillbaka. Bönderne ansågo sig sjelfve hafva gjort sin sak förträffligt och förplägade sig väl, men öfverföllos af ryttarne, som förde hufvudmännen till länsmansgården. Dit samlades då en ännu större mängd allmoge, angrep gården och befriade fångarne. Dermed voro lidelserna lössläppta å ömse sidor.
Bengt Pontu och Jakob Ilkainen voro de förnämste anförarne för bönderna. Den senare hade setat fängslad på Åbo slott, men befriat sig på det sätt, att han sönderskurit sina kläder och deraf gjort tåg, hvarmed han hissat sig utför slottsmuren. Bengt Pontu for fram under förfärliga grymheter, och ryttare och knektar, underlägsna till antalet, måste söka sin räddning i flykten. De som höllo med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
