Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verkställandet af Arboga riksdagsbeslut. Clas Fleming och Klubbekriget. Ny riksdag i Stockholm om sommaren 1597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en förbiflytande å. Vattnet var dock så grundt, att ryttarne blefvo stående och måste nedstötas med störar. Sjelfva qvinnorna voro så förbittrade, att de grepo till ämbar och mjölkbyttor och hvad de kunde få i händerna och dermed krossade fångarnes hufvuden. Clas Fleming hade emellertid med 2,500 ryttare tågat norrut och hade hunnit halfvägs på Tavastskogen, då han fick höra, att bönderne stodo vid Ilmola elf. Han underhandlade med dem från Stor-Kyro prestgård och sökte förmå dem att godvilligt återvända, men bönderne svarade, »att de ville förblifva kung Carl trogne». Det talet gick nemligen i Österbotten, att hertigen redan var krönt till konung. Svärdet måste således afgöra saken.
Tidigt på morgonen kommo bönderne nedtågande på isen, sedan de aflossat sina fältstycken. De voro vid godt mod, och förlusten af deras fältkassa, hvarmed en länsman rymt under natten, hade icke inverkat på dem. De började striden med att afskjuta sina bågar och bössor, hvarvid några af Flemings ryttare föllo. Denne kom ridande fram emot bönderna, men lät derunder sina båda flyglar utbreda sig utefter stränderna, så att dessa, under det han sjelf med hufvudstyrkan anföll bönderna på isen, gingo på sidan om bondehären och anföllo dels på sidorna, dels bakifrån. Härigenom blefvo bönderne liksom omringade nere på isen utan möjlighet att kunna använda sitt öfverlägsna antal eller ens undkomma. De sökte dock göra godt besked för sig, men utan tukt och ordning, som de voro, tjenade deras tapperhet till intet. Det blef ett förfärligt blodbad. Mer än 5,000 bönder föllo i slaget, och en stor mängd fångar togos. Endast några få lyckades rädda sig med flykten och bland dem Israel Larsson sjelf. Fångarne hopbundos tolf och tolf i flocken och dränktes i stora upphuggna vakar.
Stor-Kyro prestgård sköflades, emedan kyrkoherden derstädes hållit med bönderne, och hans embetsbröder i fyra angränsande socknar sammankallades och fingo uppbära de skarpaste förebråelser. Mot de förnämsta af fångarne for Clas Fleming ut med både hugg och slag och tvingade dem att med tänderna bita tegelstenarne ur ugnsmuren, spörjande dem till, »om de trodde det skulle gå så lätt att bita ned hela Åbo slott». Derpå fingo de återvända hem, och han drog sjelf till Tavastland, der han for fram med samma stränghet. En af hans underbefälhafvare lät der på isen af en elf nedhugga trehundra bönder, som på tillstyrkan af sin kyrkoherde nedlagt vapen mot löfte om förskoning.
Dermed slutade ändteligen detta förfärliga inbördes krig i Finland, och Clas Fleming drog söderut, mottagande tacksamhetsbref från konungen. Men det dröjde länge, innan Österbotten kunde resa sig efter så stora förluster. Samtida vittnesbörd intyga det förfärliga elände, hvarunder så väl detta landskap som det angränsande Tavastland och Satakunda suckade. Bönderne nödgades förtära sina stupade hästar, åkrarne lågo osådde af brist på dragare eller utsäde, och tusentals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
