Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solnedgången packa sig bort från slottet». Knektarne hörde det med glädje, och inom tre timmar lemnade de slottet. Endast fanorna togos ifrån dem, men hvar och en fick taga med sig så mycket, som han orkade bära. De gingo öfver till Öland. Tjugufyra drabanter lät Some hemta tillbaka och tvinga att ingå i danske konungens tjenst. Vid dagtingan, utgjorde besättningen och slottsfolket 1,676 man; 104 metallstycken och 4 krigsskepp om 16 till 24 kanoner föllo i danskarnes händer. Konung Christian firade sin seger med gästabud på slottet, hvarvid Some fick spisa vid hans eget bord. Han gick i dansk tjenst, fick 1,000 riksdaler och ett skepp, »Svarta hatten», med så mycket vin, smör och annan fetalie, som han kunde föra ombord. Som en förrädare skildes således Some från Sverige och Sveriges konung, till hvilken han skref ett opassande bref, skjutande skulden för slottets förlust på Carl, som icke undsatt detsamma, och förklarande, »att han ej kunde uthärda Chesnecopheri och Erik Elofssons skrifvarevälde, ej heller konungens örfilar». En örfil, som konungen gifvit honom i ett häftigt ögonblick, skall hafva vållat Somes bistra hat mot honom; men andra påstå, att orsaken varit afrättandet af en af Somes anförvandter. — Några dagar derefter — det var den 9 Augusti — nödgades Hans Ulfsparre uppgifva Borgholm på Öland, men fick med besättningen och några Ölandsprester, som ej ville underkasta sig danskarne, öfvergå till Ryssby.
Dessa förluster grämde den gamle konungen på det djupaste. Hans bittra och rättmätiga harm kände inga gränser och han såg icke annat för sig än ett i hvarje vrå lurande förräderi. I häftigheten utmanade han den trettiofyraårige Christian IV till envig, anklagande honom att genom förräderi hafva vunnit Kalmar slott. »Inställ dig efter de gamla Göters lofliga sedvänjo» — skref han — »i kamp med oss uppå slät mark och tag två dina krigsmän eller riddare med dig. Och vi skola möta dig uti läderkyller utan någon kyriss och harnesk allenast med en stormhufva på hufvudet och sidovärja i händer. Möter du icke, hålla vi dig för ingen ärlig konung.» Det var den 12 Augusti. Christian svarade från Kalmar den 14:de, men på ett sätt, som man äfven för denna tid må anse ovärdigt en konung. »Vi förmärke» — skref han — »att hunddagarne ännu arbeta i din hjerna. Vi hafva med ära eröfrat Kalmar slott, och du borde blygas öfver att icke hafva undsatt det och att hafva låtit det tagas midt för din näsa; och likväl vill du hafva namn för att vara en skicklig krigare. Det envig, som du föreslår, förefaller oss allt för löjligt, då vi veta, att du är skröplig och att det är dig tjenligare att sitta vid kakelugnen än att fäkta med oss. Du behöfver en läkare som kan bota din hjerna; det är för dig angelägnare än att möta oss i tvekamp. Du borde blygas, du gamle Gjæk, att gripa oss således an. Detta har du kanske lärt bland gamla skökor, som sig med skällsord pläga värja.» Konung Christian hade i sanning föga heder af detta bref.
Åtta dagar derefter kom Christian tågande med sin här emot Ryssby, som han försökte taga med storm. Danskarne anföllo väl med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
