Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf Wasa mötte här som annorstädes mycket motstånd, både öppet och hemligt, hårdnackenhet och genstörtighet, och det just af dem, med hvilka han utfört sitt första storverk — befrielsekriget, nemligen bönderna. Från dem kom det öppna motståndet. De ville rent af icke vidare skicka sina barn i skola, och på många ställen mottogos de af konungen utskickade lärarne med hugg och slag. Den motvilja för det nya och opröfvade, som i allmänhet utmärker det svenska lynnet, var väl den grund, hvarur dessa företeelser uppspirade; men derunder låg äfven det hemliga motståndet, de fördolda råden, de i tysthet framhviskade förmaningarna af kringvandrande munkar och missnöjda katolska prester. Allt det heliga drogs ned i dyn och trampades under fötterna — sådant var det förstulna talets innehåll, hvaraf man tycker sig liksom höra genljud från allmogens egen mun, då småländingarne under Nils Dacke klagade, »att barnen kunde ju så snart vid dyngvagnen framhvissla en messa på svenska». Man sade ock, att numera icke annat än svenska lästes i skolorna, och ville alldeles icke vidare lemna något understöd åt de fattiga djeknar, hvilka enligt gammal sed gingo omkring på bygden i så kallad socknegång.
Härom och om skolornas ödeläggelse skref konungen till alla rikets stift 1533, »att detta till största delen komme deraf, att folket ej som tillförene ville skicka sina barn till skola, ej heller komma djeknarne till hjelp med allmosor, såsom de pligtige äro; huru skulle väl kristendomen blifva beståndande, då ingen föddes upp, som derpå akta skulle? — När kyrkopresterne föllo ifrån, hvar ville de väl få andra? — Derför rådde och förmanade han allmogen att sätta sina barn i skola och hjelpa dem som gå i skola. — Och hvar någon för dem ville säga, att de än intet annat lärde än svenska i skolorna, så skulle de sätta ingen tro dertill. — De skulle icke låta någon brist finnas på sin sida, på lärdomen skulle ingen brist finnas.» Vi kunna väl föreställa oss, hvilka bekymmer det skulle göra konungen, som hade för öfrigt så mycket att akta uppå både inom och utom riket, att se sina bästa sträfvanden mötas med misstro och motvilja. Det hände, att han någon gång i fråga om skolväsendet måste taga bladet från munnen äfven mot en och annan bland de store. Så hade en herr Axel Eriksson — utan tvifvel af Bielkeslägten — tagit några gods med deras räntor, hvilka konungen anslagit åt skolmästaren i Enköping, men konungen skref till honom: »Vi hade hellre förmodat, det du skulle vara den, som mera skulle hjelpa, handhafva och styrka skolestugor och andra slika goda ordinantier än att taga något derifrån och förlägga dem. Så må du ännu vara förtänkt derutinnan, att vi ingalunda kunna sådant lida eller tillstädja, det skolestugorna och deras förmän skola blifva förlamade eller i öde lagda, efter de skola ju något hafva att hjelpa och underhålla sig med, och kunna icke heller de mer lefva af vind och väder än andra. Bjudande dig för den skull allvarligen, att du gör förenämnde skolemästare hvarken hinder eller förfång på förenämnde gods, utan låtande honom uppbära räntan deraf både det som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
