Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte i sin ordning sätta skrankor för hertigarnas myndighet. Hela inrättningen blef ej af synnerligt lång varaktighet. Hertig Johan af Östergötland och Carl IX:s yngre son Carl Filip voro de siste svenske konungasöner med egna hertigdömen. — Rörande de hertigdömen, hvilka under denna tiderymd blefvo utdelade, samt deras innehafvare, hänvisas till det föregående.
Frågan om konungens rättigheter inom hertigdömena, liksom konungaförsäkringarna leda oss till en annan fråga, nemligen den om konungens pligter och rättigheter i allmänhet.
Här möter oss konungen först såsom högste domare, och han utöfvar sin makt såsom sådan på räfst- och rättaretingen. Men dessa ting visade sig olämpliga, och försök gjordes att ordna konungens högsta domsrätt i enlighet med tidens kraf och nya åsigter. Till dessa försök hör Erik XIV:s inrättande af sin kungliga nämnd. Den omtalas redan 1560, men erhöll sin instruktion först år 1563, och bestod af tolf ledamöter, af hvilka minsta delen var frälse. Vid vigtigare tillfällen förstärktes denna öfverdomstol med adelsmän, krigsbefäl, borgare, någon gång äfven med prester. Konung Eriks »högsta nämnd», som blef en blodsdomstol, gjorde sig förhatlig och upphörde med Eriks regering. — Dermed upphörde dock icke försöken att bilda en stadigvarande öfverdomstol. Carl IX gjorde flera försök i denna riktning. År 1598 den 25 Februari utkom hans rättegångsstadga, den första i riket. Inledningen till densamma innehåller med afseende på lagskipningsväsendet åtskilligt, som för tiden är i hög grad upplysande.
Ehuru Sveriges beskrifna lag — säger Carl — utvisar, huru förfaras skall med rättegångssaker, såsom ock han sjelf med riksens råd år 1593 genom öppet, af Sigismund stadfästadt bref hade förordnat, att inga saker skulle vid hofvet upptagas, om de icke förut varit på härads- och lagmansting ransakade och sedan lagvadde under konungen, som all sanning utleta bör, så hade detta dock ej blifvit iakttaget, utan han varder dagligen öfverlupen med oändliga klagomål, som aldrig vid underrätt varit förhörde. Det skedde hufvudsakligen derför, att lagmän och häradshöfdingar icke sjelfve sutto för rätta, utan förordnade andra i sin stad, som hvarken kunde läsa eller skrifva och föga förstånd hade i lagen, hvaraf följde, att många orättvisa domar fäldes för velds och mutors skuld och många grofva missgerningar blefvo ostraffade, derföre Gud sedan land och folk med allehanda plågor hemsökte. Dertill kommer mycken oreda och villa af de olagliga jordaköp och pantsättningar, som i riket allmänt hemligen och i ölstugor drifvas.
Detta skulle nu rättas derigenom, att lagmän och häradshöfdingar anbefaltes sjelfve sitta för rätta, hvarjemte ett slags »konungsnämnd» inrättades på det sätt, att de saker, som skötas under konungen, skulle årligen förhöras i Upsala vid Distings marknad, och dit borde riksens råd, lagmän och häradshöfdingar komma och sitta som konungens nämnd öfver de lagvadda målen, dock icke öfver dem, i hvilka de sjelfve förut dömt. Till denna nämnd borde alla domböcker för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
