Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.8. Den vittra litteraturen. Af lektorn fil. dr R. Steffen, Örebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VITTRA LITTERATUREN.
365
lingar bland skalderna flera dramer och operatexter. Den förnämste
af dessa konungens medarbetare var J. fl. Kellgren (1751/95),
som vid sidan af Gustaf III är den mest typiske representanten för
sitt tidehvarf. Genom sitt studium af den franska litteraturen hade
Kellgren tillägnat sig ett starkt sinne för formen, hvarför ock
hans poetiska stil är sällsynt fulländad. Som en äkta Voltaires
lärjunge var han en förkämpe för civilisation och mänsklighet,
och med satirens skarpa vapen bekämpade han i sin tidning
»Stockholmsposten» oförskräckt alla yttringar af okunnighet,
råhet och vidskepelse. Alla slags fördomar, all egoism och allt
maktmissbruk hade i honom en ständigt vaken fiende. Ehuru Kellgren
till sin uppfostran var fransk, fanns det dock ett germanskt drag
hos honom, som ej helt och hållet kunde utplånas, och särskildt i
hans senare dikter visa sig ett känslans djup och en innerlighet,
som bära vittne om att denne sin tids mest framstående ande slutligen
kommit till insikt om tomheten af en ensidig förståndsupplysning.
K. G. af Leopold (1756/1829), Kellgrens samtida medtäflare, var
denne möjligen öfverlägsen i snille. Leopold är i sina skaldebref,
berättelser och oden till formen elegantare än Kellgren men saknar
dennes värme och entusiasm. Hos den tredje af tidehvarfvets
idébärare, Anna Maria Lennyren (1755/1817), vet man ej hvad
man mest skall beundra: det nobla hjärtelaget eller den bitande
satiren. Hennes styrka ligger i små fina genretaflor.
I opposition mot Voltaires filosofiska idéer ställer sig en skola,
representerad i Frankrike af J. J. Rousseau och i Tyskland af Sturm
und Drang-författarne. Som målsman i Sverige för denna riktning finna
vi T. Thorild (1759/1808), som med entusiasm förfäktar känslans och
naturens rätt och på ett kraftigt men ofta öfverdrifvet sätt påvisar
den begränsning i uppfattning, som vidlåder den franskklassiska
smaken. Han framhåller äfven den frändskap, som förenar vårt folk
med det engelska och tyska och som borde förmå oss att i främsta
rummet därifrån hämta våra mönster. Emellertid var Thorild i sitt
framställningssätt alltför dunkel och paradoxal och ägde för litet
af verklig skaldebegåfning för att kunna vinna seger öfver den
gamla skolan. Äfven en med honom besläktad skaldenatur, B. Lidner
(1759/93), som ägde en ovanligt rik men tygellös fantasi, var en
alltför svag och i sitt lefnadssätt oregelbunden personlighet för
att kunna utföra ett dylikt värf.
Under några år efter Gustaf III:s död var den fransk-akademiska
skolan envåldshärskare inom vitterheten, och poesien urartade till en
abstrakt formalism utan motsvarande känsloinnehäll - ett förhållande
som visar, att denna smakriktning redan sett sina bästa dagar. Men
äfven denna tid har att uppvisa rikt begåfvade skalder, som dock ej
under det akademiska tvånget fullt kunde bringa sin ursprunglighet
och individualitet till utveckling och mognad. Så var förhållandet
med de båda biskoparne F. M. Franzén (1772/1847) och J. O. Wallin
(1779/1839). Franzén, som var en mild och innerlig skaldenatur,
skapade en enkel, rent idyllisk lyrik, klar som källans vatten,
oskuldsfull som barnets blick och trängtande efter öfverjordisk
renhet. Wallin, som hade ett dystrare och kraftigare skaplynne,
är vårt lands störste psalmförfattare; hans förnämsta verk är
kyrkopsalmboken af år 1819.
Efter 1809 års statshvälfning och förlusten af Finland visar sig en
ny anda inom vår vitterhet. Den romantiska skolan uppträder, och en
våldsam kamp börjas emellan denna och den akademiska riktningen. I
spetsen för romantikerna finna vi den unge P. D. A. Atterbom
(1790/1855), stiftaren af Auroraförbundet och den förnämste af de
skalder, hvilka offentliggjorde sina alster i »Fosforos», som med
sitt eldröda omslag symboliserade det nya ljuset. Atterbom, som
hämtade sina första impulser från tyska skalder och filosofer,
särskildt Tieck och Schelling, ville skänka poesien musikens
obestämda trängtan men äfven något af naturfilosofiens grubbel
öfver tingens väsen. Ehuru hans diktning därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
