Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.b. Skulptur, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm - IV.9.c. Målning, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅLNING.
381
från denna senare del af århundradet, nämligen fru Lea Ahlborn
(1826/97), som upplifvade den allt sedan Ljungberger förfallna
medalj konsten, och J. E. Ericsson (1836/71), som utom goda medaljer
utfört småskulpturer.
Bland de ännu lefvande skulptörerna märkas: J. Börjeson (f. 1835),
som hufvudsakligen utfört monumentala bildverk, statyer af Geijer
i Uppsala, Holherg i Bergen, Axel Oxenstierna och Schéele i
Stockholm, Karl XI i Karlskrona, Karl X i Malmö och senast Magnus
Stenbock i Helsingborg; A. Lindberg (f. 1839), medaljgravör,
som efter studier i Paris hos oss infört den moderna, i allt
öfver-lägsna franska medaljkonsten, med en hel följd af konstverk;
E. Brambeck (f. 1843), hvilken bland annat modellerat Eva vid
Abels lik och Kristi frestelse; T. Lundberg (f. 1852), som utfört
Fosterbröderna, grupp i brons, Olaus Petri, bronsstaty, Stranden
och vågen samt Sorg, bägge i marmor; G. Lindberg (f. 1852), som
följt Hasselbergs riktning och utfört en del dekorativ skulptur;
V. Åkerman (f. 1854), som utställt Strandfynd och smärre figurer i
brons; Chr. Eriksson (f. 1858), som, utgången från konstindustrien,
bland annat format flera vaser i brons samt i marmor Nationalmuseets
kolossala Linnérelief; och fru Agnes Kjellberg-Frumerie (f. 1869),
en bland de första kvinnor, som hos oss med framgång ägnat sig åt
skulpturen, men nu efterföljts af flera, bland hvilka i de sista
åren några stått främst på Konstakademiens utställningar.
Målning.
Likasom öfverallt voro äfven i Sverige de första försöken till
måleri förbundna med byggnadskonsten, hvars verk pryddes med
målning af dekorativ art. Detsamma var, som vi sett, äfven fallet
inom skulpturen; men dess alster voro naturligt nog mera sällsynta
än måleriets, emedan de fordrade mera arbete och voro kostbarare
än målningar. Var en kyrka byggd af naturlig sten, kommo målningar
mindre i fråga, utom i fönstren, och där var den plastiska prydnaden
lämpligare. Byggdes åter kyrkan af tegel och putsades i det inre,
var det ganska naturligt, att man prydde upp murbruksväggarna med
färg, ty hvitlimning kom först i fråga på 1600-talet, då de gamla
målningarna öfverströkos. Och lika naturligt var det, att man ej
blott använde ornament utan äfven figurbilder, hvilkas innehåll blef
bibliskt eller allegoriskt, någon gång uppblandadt med folkfantasiens
skapelser. Så var exempelvis förhållandet i ärkestiftet vid slutet af
1400-talet, då under ärkebiskop Jakob Ulfssons styrelse snart sagdt
hvarenda kyrka i Uppland och landsdelarna norr därom utstyrdes med
en bildprydnad, som i våra dagar på många ställen blifvit upptäckt
och framlockad. Var kyrkan af trä, såsom händelsen var i skogrika
men för öfrigt fattiga trakter, så var det ännu nödvändigare, att
den målades i det inre, likasom den spånkläddes i det yttre. Så är
t. ex. Råda kyrka i Värmland (1320-talet) både i kor och långhus
prydd med utmärkta bilder. Likaså var ock förhållandet med Vrigstads
kyrka i Småland (rifven 1865). Särskildt var Gottland rikt på målade
fönster med bibliska bilder, hvaraf ännu på flera ställen mycket
finnes i behåll. Såsom exempel må nämnas Dalhems vackra kyrka nära
Visby. Alla dessa bilder äro kulturhistoriskt värderika, ehuru deras
konstnärliga värde ibland kan vara ganska lågt. I sin primitiva
oskuld äro de dock alltid rörande såsom bevis på from stämning
och ifver att göra Guds hus behagligt för församlingen. Det är för
öfrigt här icke detaljen, som betyder något, utan det är helheten,
då vanligen ej den minsta del af tak eller hvalf, väggar och fönster
lämnas oberörda af lusten att förädla konstruktionen genom form
och färg. Därvid äro också ornamenten och färgvalet vanligen de
mest intressanta och dominerande.
Jakob Ulfsson dog 1521, och så länge han lefde, fortfor helt säkert
kyrkornas utstyrande på samma sätt som förr, och ungefär samma art
af måleri an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
