Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.e. Handtverk och hemslöjd, af fil. dr A. Raphael, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDTVERK OCH HEMSLÖJD.
819
ett annat håll. Adelsprivilegierna af år 1612 liksom de af 1617
medgåfvo adelsman rätt att fritt hålla handtverkare till det antal
han själf behöfde och att äga hus och gård fria från all kronans och
stadens tunga, med mindre de däri boende brukade någon borgerlig
näring. Häraf tog sig adeln anledning att såväl på landsbygden
från skatt och utskrifning »försvara» en mängd »gärningsmän», som
där arbetade åt andra, som äfven att i städerna frikalla en mängd
handtverkare från alla slags utskylder. Försöken att staf ja dessa
öfvergrepp leddeoicke till något tillfyllestgörande resultat.
Å andra sidan känna de nya författningarna af 1621 och 1622 inga
slutna skrån, ehuru dylika äldre på många ställen bibehöllo sig och
skråets rätt att ensamt pröfva en sökandes mästerstycke i betydande
mån inskränkte konkurrensen.
Det är också vid denna tid, som röster börja höjas mot skråtvånget,
och såsom botemedel mot de oskäliga prisen på handtverksvaror
genomdref Axel Oxenstierna frimarknader, åtminstone i Stockholm och
Kalmar. Regeringens löften om skråordningarnas öfverseende förblefvo
däremot ouppfyllda. Det enda, som under Kristina åtgjordes, var
tillsättandet 1653 af en kommissarie för att undersöka frågan
om reform, besiktiga alla slags tillverkningar och i allmänhet
utöfva uppsikt öfver handtverkarne. Påbudet förnyades 1662, och
»ämbetskommis-sariens» verksamhet ställdes nu under Kommerskollegii
öfverinseende. En ny allmän skråordning utfärdades också 1669. Här
förbjödos uttryckligen slutna skrån; en-hvar, som redligen och väl
lärt sitt handtverk, borde antagas till mästare. Om mästerstycken
och de flesta andra skråangelägenheter skulle icke »ämbetet»
ensamt utan jämväl borgmästare och råd döma. Inga sammankomster
finge hållas utan dessa myndigheters tillstånd, och vid hvarje
sammanträde måste en af magistratens ledamöter, »äinbetsrådmannen»,
vara närvarande. Ar 1672 medgafs rätt för handtverkare att få på
Kungsholmen vid Stockholm nedsätta sig som frimästare.
Karl XI:s regering synes däremot i afseende på skråväsendet beteckna
en reaktion. Under denna tid erkändes stundom till och med slutna
skrån, liksom äfven på nytt tillämpades de under förmyndarregeringen
ur bruk komna förbuden mot »försvarskarlarnes» intrång. I afseende på
landsbygden hyllade Karl XI dock en liberalare uppfattning; hvarje
socken tillerkändes rätt att hafva en skräddare och en skomakare,
de större församlingarna flera. Mot en viss af gift till kronan
befriades också dessa handtverkare från all hittills utgående skatt
till städerna och från skyldighet att där söka burskap liksom från
all åtalan af skråna.
Industriens förfall och handtverksvarornas dyrhet under Karl
XIl:s senaste regeringsår tillskrefvos till en väsentlig del
skråna. En af det nya statsskickets första åtgärder blef
också 1719 års förordning om frimästare. Enhvar, som lärt
något handtverk, skulle få idka detsamma, sedan han anmält sig
hos magistraten och därå vunnit burskap. Reformen var likväl
alltför radikal för att blifva beståndande; redan följande
år blef genom den nya skråordningen rätten till frimästerskap
inskränkt till inflyttande utlänningar. Frihetsidéerna slogo sig
visserligen, trots borgerskapets protest, på nytt igenom i 1724
års förordning om frimästerskap både för infödda och främlingar,
men reaktionen var snart i full gång, och år 1731 bestämdes, att
inga inhemska frimästare i sådana yrken, som stode under skrån,
finge i städerna antagas. Så följde, i strid med skråordningens
uttryckliga föreskrift, år 1734 skrånas slutenhet; till undvikande af
fattigdom och bönhaseri finge ej flera handtverksmästare antagas,
än magistraten och vederbörande »ämbeten» pröfvade nyttiga och
nödiga. Ar 1739 kröntes återgångs-sträfvanderia genom förbud äfven
mot utlänningars frimästerskap. Härmed var lagstiftningens verksamhet
på handtverkets område tills vidare afslutad; hädanefter är det
storindustriens reglerande, som tilldrager sig det hufvudsakliga
intresset.
Nyssnämnda år 1739 utfärdades en ny hallordning (i stället för 1722
ars) och nya manufakturprivilegier. Med befrielse från skyldighet
att tillhöra något skrå skulle under hallrätt höra alla silkes-,
ylle- och linneväfverier, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
