Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.e. Handtverk och hemslöjd, af fil. dr A. Raphael, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820 X.
TILLVERKNINGSINDUSTRI.
alla de mångfaldiga verk och fabriksinrättningar, som till dem
hörde, »tillika med andra fabriker och konstnärer, af hvad namn
de vara måtte, som sig därunder begifva vilja». I de på grund af
dessa synnerligen obestämda uttryck uppkomna tvisterna mellan
skråhandtverkare och manufaktur i st er togo myndigheterna
parti för de senare, hvaremot de förra fortfarande gynnades på
landt-handtverkarnes bekostnad. Redan 1723 hade den gamla skillnaden
mellan stads-och landtmannanäringar, som under krigen väsentligen
utplånats, återupplifvats; alla handtverkare, utom dem som hade
årstjänst hos adeln eller såsom sockne-eller brukshandtverkare ägde
laga rätt att bo på landet, skulle återflytta till städerna. År
1734 erhöllo landtmännen visserligen rätt att som binäring idka
handaslöjder och hvar sona helst föryttra egna såväl som andras
tillverkningar i allmänhet, men själfva yrkeshandtverkarnes
kategorier ökades endast långsamt och sparsamt.
Klagomål öfver skrånas orimliga prisstegringar framkallade år
1762 en förordning om varornas värdering af opartiska personer,
i stället för 1720 års bestämmelser om värderingsmäns utseende
bland ämbetsledamöterna. Värderingen skulle numera verkställas af en
magistratsperson (ej ämbetsrådman), en handlande, en mäklare och en
skråhandtverkare, hvilka skulle afgifva sitt votum inför domstolen,
hvarefter tvisten summario processu skulle afdömas.
Gustaf III:s regeringstillträde gaf reformrörelsen åter en starkare
fart. Genom 1773 års reskript föreskrefs, att 1720 års skråordnings
stadgande om gesällers rätt till mästerskap oförändradt skulle
lända till efterrättelse och sålunda ingen gesäll, som tjänat den
föreskrifna tiden, vägras mästerskap och burskap. Magistraten skulle
efter vederbörandes hörande bestämma, hvilka mästerstycken en sökande
borde fullgöra, och de afgifter, som borde erläggas. Gifta gesäller,
som önskade bli mästare, försäkrades om l ä 2 års minskning i
gesälltiden. Äfven konungens följande industripolitik förblef
länge afgjordt frisinnad. Under Liljen-er anis förvaltning såsom
statssekreterare fortsattes och utvidgades den 1766 påbörjade
anordningen med »fristäder», där »verkliga» manufakturvaror i järn-
och stålbranschen finge tillverkas utan mästerprof. Denna frihet
skulle nu utsträckas till alla slags näringsidkare i de nya städer,
som hädanefter anlades. Alla reformplaner afbrötos dock genom
Liljencrants’ afgång. Konungens behof af borger-skapets bifall till
Förenings- och säkerhetsakten tvang honom till en förändrad kurs
i näringspolitiken. I en försäkran år 1789 till rikets borgerskap
föreskrefs, att ingen må drifva borgerlig handel och rörelse, som
därå ej burskap vunnit (adelns och ståndspersoners tillständiga rätt
likväl förbehållen), och att, om fler handtverkare skulle anmäla sig,
än som skäligen kunde förmodas finna sin bärgning, så skulle behörigt
afseende fästas på skråets, stadens äldstes och magistratens härom
afgifna yttranden. En annan resolution upphäfde den universiteten
(redan genom äldre konstitutioner) och publika verk (sedan 1739)
medgifna rätten att antaga handtverkare samt förbjöd hallrätterna
att draga under sig handtverks-gesäller och soldater att tillsammans
hålla verkstad, hvaremot dessa senare bi-behöllo rätten att arbeta
på skråmästares verkstäder eller för deras räkning. \7isserligen
förklarades redan 1790 denna soldaternas arbetsfrihet (hvilken för
öfrigt 1804 utsträcktes till militien på landsbygden) också böra
tillkomma gevärsfaktoriarbetare, salpetersjudare ’o. s. v. jämte
»flera vid kronans verk och stater», liksom universiteten 1791
återfingo sin rätt att anställa handtverkare, men 1789 års försäkran
förblef gällande och försvårade i hög grad gesällernas rätt till
mästerskap. Däremot vann landsbygdens handtverksfrihet år 1802 en
ökad utsträckning. Efter landshöfdingens anmälan skulle regeringen
hädanefter i hvarje särskildt fall äga att pröfva, huruvida äfven
andra handtverkare än de redan i lag medgifna för framtiden finge
antagas. I följd af dylika speciella koncessioner funnos sålunda
år 1843 på olika orter idkare af icke mindre än 26 yrken utom af
de fem gamla (skräddare, skomakare, smeder, murare och glasmästare).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
