Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.e. Handtverk och hemslöjd, af fil. dr A. Raphael, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDTVERK OCH HEMSLÖJD. 821
Efter det nya statsskickets införande fick utvecklingen mot
näringsfrihet sitt första mera betydande rättsliga uttryck i de två
förordningar (af 1821 och 1828), genom hvilka den gamla tvistefrågan
om gränserna för skråhandtverkares och manufakturisters arbetsområden
afgjordes. Det bestämdes im, att manufakturprivilegiernas skydd finge
af Kommerskollegium medgifvas: a) dels dem, som behörigen styrkt sig
kunna tillverka antingen sådana arbeten, som ej förfärdigades inom
skråna, eller ock sådana, som vore af bättre beskaffenhet än de af
skrå-mästarne vanligen förfärdigade; 6) dels ock dem, som hos någon
manufakturist inhämtat fullkomlig kännedom om slöjden samt efter
vederbörande magistrats eller hallrätts intyg vore skicklig att
arbeta för egen räkning. En sådan tillverkare skulle äga rätt att
åstadkomma alla slags varor inom den handtering, hvari han undfått
privilegium, hvarjämte samma arbetsfrihet skulle åtnjutas af redan
antagna manufakturister och deras arbetare. År 1828 förklarades
dessutom skråordningens bestämmelser icke längre tillämpliga på
idkare af bryggeri, bageri och slakt i städerna, och samma frihet
stadgades för yrkesutöfning i allmänhet i flera nyare städer och
köpingar. Ar 1845 erhöllo socknarna rätt att själfva bestämma,
hvilka slags handtverkare därinom borde finnas.
Ar 1846 följde så skrattas upphäfvande. I deras ställe skulle
träda fria handtverksföreningar till befordrande af handtverkarnes
intressen. Rätt att såsom mästare utöfva ett yrke gjordes beroende
af åtskilliga civila kvalifikationer och för de flesta handtverk
af skyldigheten att ha aflagt mästerprof; för att hålla verkstad i
stad fordrades dessutom burskap. Men hvilket handtverk som helst
fick idkas på landet, och att samtidigt idka flera handtverk
blef äfven tillåtet. Dessutom medgafs hvarje välfrejdad myndig
svensk man rätt att, utan mästerskaps eller burskaps förvärfvande,
med biträde af hustru och hemmavarande barn få tillverka varor -
en rättighet som äfven utsträcktes till kvinnor. Den fullständiga
näringsfriheten infördes år 1864.
Ar 1898 funnos i Sverige 40,711 handtverkare, med 40,181 arbetare;
mästarnes sammanlagda inkomst af sitt yrke var i skattelängderna
upptagen till 23* 2 o millioner kronor. Bland arbetsgifvarne voro
1,347 kvinnor, och bland arbetarne 3,399. I fråga om hela antalet
idkare af yrket, mästare och arbetare tillsammantagna, voro följande
yrken de talrikaste, nämligen: skomakarne med 13,545 medlemmar,
skräddarne med 11,638, smederna, till antalet 8,561, snickarne
(8,352), bagarne (5,783) och målarne (4,889). Högsta uppskattade
inkomsten för arbetsgifvarne återfanns hos skräddarne, med 2*65
millioner kronor, skomakarne med 2*49 millioner o. s. v. Ehuruväl
statistiska uppgifter förefinnas om handtverkerierna i vårt
land under flera årtionden, äro de dock icke för äldre tider af
tillräcklig noggrannhet att lämna någon närmare belysning af den
viktiga frågan om handtverkets tillbakaträdande genom konkurrensen
med storindustrien. I hufvudsak torde utvecklingens gång hafva varit
ungefärligen densamma i vårt land som å den europeiska kontinenten.
I vissa delar af Sverige hafva speciella handtverk af ålder nått
en ganska betydande utveckling; i våra dagar hafva de viktigaste
branscherna dock i regeln öfvergått till storindustrien. I öfrigt
har handtverket naturligtvis i främsta rummet en lokal betydelse,
med af-sättning på sin höjd till andra orter inom landet, hvarför i
detta sammanhang en mera detaljerad redogörelse icke torde behöfvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
