Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Bergshantering. Inl. av C. Sahlin - 1. Gruvbrytning. Av Walfrid Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 2
VI. BERGSHANTERING.
Gällivare, Svappavara och Ekströmsberg. Malmerna äro till största delen
engå-ende, stundom så gott som uteslutande bestående av magnetit och apatit, såsom
i Kirunavara; vid Svappavara finnes dock mycket biandsten. Fosforhalten är i
de lappländska malmerna i regel mycket hög, 1—3 % och däröver, men
fosforfattiga och fosforrena malmer finnas därjämte vid flera av malmfälten
(exempelvis Gällivare, Kirunavara, Tuolluvara, Leveäniemi, Mertainen).
Järnhalten i de svenska järnmalmerna är i allmänhet ganska hög, och
detta gäller särskilt de lapska malmerna. Man har beräknat, att
Sveriges järnmalmer i genomsnitt hålla omkring 60 % järn. Till jämförelse
må nämnas, att genomsnittshalten av järn för det övriga Europa beräknats
utgöra 36-7 % och för hela världen (Sverige inberäknat) 45-5 %.
Foto. Th. Gehrman, Hedemora.
Lave oeh malmfickor, Klackbergs fältet, Norberg.
Förutom bergmalmerna förekomma, ehuru i jämförelsevis ringa mängd,
sjö- och myrmalmer, jord- eller grusliknande avlagringar av orent
järnoxidhydrat eller järnkarbonat. Dessa malmer voro i äldsta tider av rätt
stor betydelse för den svenska järnhanteringen, men tillgodogöras numera
i mycket ringa omfattning i och för framställande av gjuttackjärn,
huvudsakligen i Jönköpings och Kronobergs län. Under år 191-1 upptogos
sammanlagt 1 670 ton sjömalm i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
