Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo, men som . icke fästade min uppmärksamhet. Jag bekänner att jag från det
första ögonblicket intogs af en liflig lfingtan, att få återse er, ehuru jag icke kände ert
namn; jag sökte förgäfves i sållskapslifvet efter er; jag inbillade mig då att ni var
Neapolitanska, och reste derföre till Neapel; jag fann er ej heller der. Jag drömde om er,
som målaren om sitt ideal.”
«
Johan stod vid ett fönster, och betraktade dem begge, med en orolig blick, men
uppfattade icke hvad de sade, ty hans svartsjuka kom hans blod att koka, så att det
susade för öronen; dessutom stod han temligen långt borta från dem, som talade mycket sakta.
Han märkte icke att hon, under det grefven talade, hastigt mönstrade och jemförde
• ^
begge två, men grefven märkte det väl, och blef nu åter fullkomligt kall.
Grefven var visserligen lika vacker som Johan, och honom öfverlägsen i hållning
och sätt, men hans kinder hade bleknat i Rom, medan Johans blifvit mera rosenfärgade
och manliga; signoran såg tydligt att grefven hade varit mycket med, medan Johan
ännu var en oerfaren yngling, oaktadt all lärdom.
”Nu har jag helt oförmodadt,” fortsatte grefven, ”fått min önskan uppfylld; jag har
nu den lyckan att se er signora, men måste bekänna, att jag fått en bitter erfarenhet
af en gammal sanning, att man förlorar njutningen af den lycka man vinner.”
”Hur så?” frågade signoran, ”jag förstår er icke.”
”Jag är tvungen att resa genast, signora!" svarade grefven med en ofrivillig suck.
”Jag önskar er mycken lycka på resan!” svarade signoran med en min, som
tydligen tillkännagaf att han icke gjort något intryck på henne. Detta stötte hans fåfänga;
hans beslut att vara kall vacklade ånyo.
”Det är icke så lätt att skiljas från det sköna — Rom.”
”Fins något annat som tvingar er, grefve, än er egen vilja?”
”Min pligt, signora!”
Under sin vistelse i Neapel hade grefven gjort bekantskap med en Romersk signor,
Giuseppe Grimani, vunnit hans vänskap och fått förtroliga meddelanden af honom.
Giu-seppe var brorson till Sabinas man, hade uppfostrats af honom och stod i stor gunst
hos honom. När gubben gifte sig med Sabina, hade han testamenterat halfva sin
för-mögenhet åt Giuseppe; den andra hälften skulle Sabina få. Ehuru gubben var svartsjuk
som en Italienare, och ständigt bevakade sin unga hustru, misstrodde han icke Giuseppe.
Giuseppe och Sabina träffades ofta; han var i böljan alltför samvetsgrann, att låta förstå
att han mer än beundrade henne, men hon uppmuntrade honom, och med den
fullkomligaste kännedom i konsten att behaga förtjuste hon honom, så att han blef dåraktigt
kär i henne. Giuseppe fick, efter mycken enträgenhet, ett hemligt möte, kom och
träffade henne, men hon hade förut förrådt Giuseppes böjelse för sin man, och denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
