Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 52. 24 december 1930 - Fritz Andersson: Intryck från Wiens folkskolor - Edvin Wide: "På skidor"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 52
SVENSK LÄRARETIDNING
J243
Under 4 :e skolåret införes också
brevskrivning. Om man betänker, att
för många vuxna brevskrivning är den
enda skriftliga uttrycksformen av
större praktisk betydelse, måste man nog
erkänna, att denna form av
uppsatsskrivning är värd det allra största
beaktande. För detta faktum har man
också vid Wiens folkskolor haft blicken
öppen. Så snart ett barn någon längre
tid varit borta från skolan, författas
under lärarens ledning ett s. k.
klassbrev, vari dagens händelser under lek
och arbete skildras. Understundom
anländer också ett svarsbrev, vilket
uppläses av klassens förtroendeman. Är
läraren, resp. lärarinnan, av någon
anledning frånvarande, förekommer
också brevväxling.
Vad korrigeringen av uppsatserna
beträffar tillgår denna vanligen på
följande sätt: Varje elev läser först
igenom sin egen uppsats och rättar de
fel, han eventuellt finner. Därefter
äger ett utbyte av skrivböcker rum,
varvid i regel en hel mängd fel
upptäckas och rättelse sker. De felaktigheter,
som likväl kvarstå, genomgås under
nästföljande språklektion. Läraren gör
härvid en sammanfattning av
likartade språkfel, vilka behandlas gruppvis.
Begångna rattskrivningsfel tagas som
utgångspunkt för en
rättskrivningslektion. En fullständig korrigering av
varje enskild uppsats vore möjlig endast
under förutsättning, att
uppsatsskrivning förekomme mera isällan. Då man
emellertid gjort den erfarenheten, att
lärjungarna gärna och med stor iver
nedskriva sina iakttagelser, nöjer man sig
med en sammanfattande korrigering av
huvudfelen. Varje enskild uppsats
genomläses dock alltid av läraren, och i
regel förekommer ett kort samtal
beträffande innehållet.
Hemuppsatsen har jag funnit vara
en intressant företeelse. I vissa klasser
- särskilt på det lägre stadiet -
skrivas 10-12 uppsatser pr månad. Av
dessa utväljer läraren, någon gång
eleven själv, den bästa. Denna uppsats
blir nu föremål för en alldeles särskild
bearbetning. Barnet får nämligen till
hemuppgift att synnerligen noga
genomgå varje sats, avlägsna alla
språk-och rättskrivningsfel och slutligen
ren-skriva uppsatsen i ett särskilt häfte,
varvid en alldeles särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt stilen. Detta
»gesällprov» korrigeras noggrant av
läraren och betygsättes med ett omdöme
i t. ex. följande ordalag: »Det var
vackert berättat» eller: »Du har inte
berättat på ett sådant sätt, att jag kan
föreställa mig, hur det var» eller:
»Slutet tycker jag inte om, det passar ju
inte till det övriga». Om barnet
räknat upp och knapphändigt behandlat
en mängd företeelser i stället för att
utförligt skildra en sak, följer kanske
följande omdöme: »Du har ju skrivit
en hel massa uppsatser. Du måste lära
dig berätta om en sak i sänder.» Un-
derstundom kan det inträffa, att i en
bristfällig berättelse ligger förborgad
en god idé, som rätt behandlad skulle
ha blivit en utmärkt uppsats. I så fall
gör läraren kanske följande
anmärkning: »Om den saken måste du
berätta oss mycket. Då blir det en fin
uppsats.»
Man behöver ej åhöra många
lektioner vid Wiens folkskolor för att finna,
att läraren i sin undervisning städse
bemödar sig om att använda ett språk,
som barnen lätt förstå. Det barnsliga
uttryckssättet har dock även ett annat
syfte än att vara lättförståeligt. Barnet
återfinner i lärarens talesätt sina egna
uttryck. Förhållandet mellan lärare och
lärjunge blir härigenom mera
kamratligt, mera hjärtligt. Under sådana
förhållanden skapas utan större
svårigheter den riktiga uppsatsformen. Varje
uppsats blir ett stycke barnslig
bekännelse, framsprungen ur ett öppet
barnahjärta, öppnat av kärlek och
tillgivenhet -. ej av fruktan.
Fritz Andersson.
"På skidor."
Skidfrämjandets årsbok »På skidor»
har nyligen utkommit i diger volym på
närmare 500 sidor och är som vanligt i
fråga om stil, utstyrsel och uppställning
en värdig kopia av Turistföreningens
årsskrift, ehuru naturligtvis innehållet
endast rör sig om skidor, fjäll och
friluftsliv.
Av särskilt intresse för vanliga
människor - de skid- och f jällbitna ha ju
som medlemmar i »Skidfrämjandet»
redan erhållit årsboken gratis - torde
vara att anföra följande:
Skidorganisationernas representative
ordförande, överste Holmqvist, kommer
själv med en del praktiska råd och
noggranna anvisningar i fråga om
skidut-rustningen. Skidfrämjandet har gått
mycket noga och metodiskt tillväga för
att få fram bästa möjliga åkdon, har
bl. a. anordnat pristävlingar om bästa
skidmodellen för turiståkning och för
tävlingslöpning, har experimenterat
med olika skidbindningar och skor, har
fått fabrikerna att leverera lämpligt tyg
till kläder och göra lämpliga skor för
skidlöpning o. s. v. Man får noggranna
upplysningar om vilken längd på skidor
och stavar, som bäst lämpar sig för ens
egen tyngd och längd och för övrigt om
allt vad som möjligen kan behövas, ja,
t. o. m. om sådana saker som om sockor
och huvudbonad. Det är en massa
nyttiga råd vilka redan i och för sig
kunna vara värda bokens pris, eller ännu
hellre årsavgiften till Skidfrämjandet,
5 kronor, för den som önskar skaffa sig
ändamålsenlig skidutrustning eller som
önskar ge sina ungdomar några
förståndiga upplysningar om saken. Att
experimentera själv ställer sig sannerligen
varken billigt eller nöjsamt.
Professor K. B. Wiklund behandlar i
en lång artikel sakligt och vetenskapligt
skidans ursprung och historia, en sak
som varit mycket aktuell, sedan den för
några år sedan just genom samme
professor Wiklund på allvar kom på
tapeten. Den nationella äran - frågan är
nämligen om skidan är av lapskt, finskt
eller annat ursprung - har kommit på
spel och den nationella lidelsen och
självhävdelsen ha gjort
undersökningarna i saken synnerligen grundliga och
vittomfattande både på svenskt och
finskt håll. Man erfar vid läsningen av
prof. Wiklunds artikel för året något
av verklig forskarglädje och spänning.
Till denna artikel ansluter sig en av
samme författare gjord översättning
med kommentar av Kalevalas trettonde
runa och balladen om gotlänningen
(tysk eller svensk!) Lydekens älgjakt,
båda dikterna tvivelsutan av samma
ursprung - skildringar av älgjakt på
skidor för närmare ett par tusen år sedan.
Färdskildringar och särskilt
redogörelser för timade storhändelser inom
skidlöpningens områden under året,
saker som ju alltid måste vara
förknippade med ett verk som skidfrämjandets
årsbok, äro i allmänhet skrivna så, att
de böra intressera vem som helst. Så är
exempelvis fallet med Sixtus Janssons
skildring av förra årets nordiska
mästerskap på skidor, 5 milsloppet i
Holmenkollen, där Utterström slog
norrmännen på deras mammas gata, borta i
de norska fjällen. Varje läsare med
hjärta i bröstet, friskt blod i ådrorna
och kraft i nerverna måste röras och
tjusas till inre lyftning och egen aktiv
verksamhet på något sätt av Sixtus
Janssons enkla och sakliga skildring av
tävlingen och åskådarnas spänning. En
ypperlig grafisk kurva ger dessutom den
mera intresserade utomordentlig
översikt av loppets olika delar.
Norges kände skidpamp 0stgaard
redogör för stilar och
bedömningsprinciper i backhopp, även detta kanske av
ett visst intresse för skidåkningen med
pojkarna i skolan.
För övrigt är att nämna redogörelser
från skidkurser för skolans folk, från
utflykter och fjällfärder m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
