Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 52. 24 december 1930 - Edvin Wide: "På skidor" - Fritt forum - Småskoleseminarierna inför förstatligandet - Ett sexualproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lärarinnor, som i den hårda
konkurrensen - inte mindre än 286 aspiranter
- blivit uttagna till Svenska
Skiddele-gationens och Skidfrämjandets kurser i
Storlien fram på nyåret. 13 lärare och
35 lärarinnor ha dessutom medgivits
rätt att deltaga i kurserna på egen
bekostnad.
Överledare för kurserna bli liksom
förra året rektor Sam. Mårtensson,
Växjö, och kapten Y. von Feilitzen,
Strängnäs. Gruppledare för lärarna bli
löjtnant O. Bimfors, Östersund,
gymnastikdirektör H. Lindau, Skara, samt
folkskollärarna Th. Åkerlund, A.
Boberg och Arvid Johansson, Enskede,
Stockholm, och för lärarinnorna
gymnastikdirektörerna fru Ingrid Holm,
Göteborg, fröknarna E. Ljungvaldh,
Djursholm, Marg. Malise, Elsa Wa?rn, Annie,
Edde och Bell. Åderman, Stockholm.
För ledarna kommer att anordnas en
repetitionskurs på några dagar, innan
den stora kursen tar vid. Den
förstnämnda är avsedd för de mera
rutinerade och försigkomna lärarkrafterna
och för idrottsmän och ledare utanför
skolan.
I Skidf ram jandet göres som synes
ingenting på en höft. Man kunde nästan
snarast tala om tysk grundlighet i
stället.
Edvin Wide,
1244
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr. 52
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Småskoleseminarierna infor
förstatligandet.
Rektor Wahlströms iförslag till
omorganisation av småskoleseminarierna har omfattats
med sympati vid Falu folkskoleseminarium,
vars inspektor, rektor och en av dess lärare
enstämmigt förorda den föreslagna
»reformen».
För min del tror jag icke, att fördelarna
av en sådan anordning skulle vara stora
men väl nackdelarna. Rektor Hellsten säger:
»Även ifråga om utbildningen i de olika
läro-och övningsämnena och ur
allmänbildningssynpunkt torde åtskilligt kunna vinnas för
småskoleseminariets elever med det
föreslagna samgåendet av de olika seminarierna. I
någon utsträckning skulle ju lolkskoleseminariets
facklärare lämpligen kunna tagas i anspråk
för direkt undervisning i de skilda ämnena.
Åtminstone torde det vara lämpligt, att dessa
alltemellanåt beredas tillfälle att ge någon
orienterande föreläsning och därvid sprida
ljus över speciella frågor inom de olika
studieområdena eller ’över problem, som ligga
eleverna som studerande unga människor
nära». Men det är väl ingenting sam hindrar,
att folkskoleseminariets lektorer kunna hålla
orienterande föreläsningar vid
småskoleseminariet i Falun även med dess nuvarande
organisation. Och när rektor Hellsten vidare sä-
ger, att »vad övningsämnena beträffar, är ock
lätt att förstå, att anskaffandet utav lämplig
lärarkraf t blir med den föreslagna
anordningen en betydligt förenklad sak,» så kan
däremot göras samma invändning som förut
gjorts, nämligen att den nuvarande
småskole-seminarieörganisationen icke omöjliggör
användandet av folk’skoleseminariets lärare i
övningsämnena även vid småskoleseminariet.
Den föreslagna sammankopplingen skulle
alltså i huvudsak endast medföra den
förändringen, att småskoleseminariet flyttade in i
folkskoleseminariets lokaler och ställdes
under samma ledning. Den därmed uppnådda
vinsten bleve nog rätt problematisk.
Låt småskoleseminarierna förskonas från
att »uppslukas» av dessa stora institutioner,
som folkskoleseminarierna numera äro.
Folk-skoleseminariet har sitt speciella bildningsmål
och småskoleseminariet sitt, och jag tror inte
alls, att någondera av dessa anstalter skulle
vinna på en sammanslagning. Jämförelsen
med universitetet är så uppenbart oriktig, att
något bemötande icke torde behövas.
En höjning av de formella
kompetensfordringarna för lärare, som anställas vid
småskoleseminarierna, vore naturligtvis önskvärd,
men man får därför icke övervärdera en
akademisk examens värde för ifrågavarande
läroanstalter. Småskoleseminariet skall utbilda
småskollärarinnor, lärare sålunda, som icke i
sin blivande verksamhet komma att direkt
undervisa i t. ex. kemi, fysik etc. Huvudsaken
är här en god allmänbildning och icke
vetenskaplig skolning. Jag har för min del den
allra bästa erfarenhet av den undervisning,
som ges av lärarinnor med
folkskollärarkom-petens. Rektor Hellsten ser säkert alltför
pessimistiskt på de nuvarande förhållandena vid
småskolesemmarierna. Åtminstone här nere i
södra Sverige arbeta vi icke under så tryckta
förhållanden, som man tycks tro i Falun. Att
vi icke kunna utexaminera färdiga
småskollärarinnor, torde väl inte vara ett bevis för
småskoleseminariernas efterblivenhet. Även
folkskollärarna bli ined tiden »genom
tålmodigt och intresserat arbete i många fall
riktiga mästare i att undervisa».
Vad sedan den ekonomiska sidan av saken
gäller, kan jag icke finna annat, än att
staten gör en god affär, om landstingen
kostnadsfritt överlämna såväl byggnader som
inventarier. För att taga ett nära liggande
exempel kan jag nämna, att Hallands
landsting har en relativt nyuppförd
seminariebyggnad, som med inventarier representerar
ett värde av 230,000 kr. Liknande är
förhållandet i Lund.
Jag tror icke på nyttan av våldsamma
reformer. Att småskoleseminarierna behöva i
vissa avseenden reformeras bestrides icke, men
det skulle vara olyckligt, om denna reform
komme att förlägga tyngdpunkten i
småskollärarutbildningen åt det teoretiska hållet.
Vad de blivande småskollärarinnorna behöva,
är framför allt en fördjupad kunskap Om
’barnets andliga utrustning ocli resurser samt
en därpå uppbyggd praktisk utbildning, som
gör dem fullt förtrogna med småskolans
arbetssätt, pvningsskolan är därför
småskoleseminariets förnämligaste del, verkstaden, där
arbetarna skola utbildas.
Halmstad den 13 dec. 1930.
Harald Holmquist.’
Ett sexualproblem.
Mer och mer uppställes i våra dagar
kravet ’på en sann och saklig undervisning om
de sexuella frågorna. Två olika
pristävlingar för åstadkommande av en
upplysningsskrift till ledning för föräldrar vid
meddelande till barnen av sådan undervisning ha
samtidigt från skilda håll utlysts, den ena av
kvinnliga läkarnas förening, gällande barn i
den ålder, då de först börja komma med sina
frågor i hithörande ting, och den andra
genom C. S. A. angående upplysning åt
ungdom i pubertetsåldern. Frågan har diskuterats
i lärarkretsar och tagits upp inom
barnavårdsnämnder och vid fortbildningskurser för
lärare. Senaste tiden har den behandlats på
diskussionsavdelningen i Folkskollärarnas
tidning genom en mängd inlägg, mångskiftande
till värde och innehåll. Men man har trots
detta en känsla av att ännu mycket motstånd
mot sakens upptagande i ’undervisningen
förefinnes och att det råder allmän tafatthet
och stort famlande i såväl skola som hem, när
det gäller omsättningen i praktiken av en
enkel och saklig sådan upplysning. Man
hälsar därför med tacksamhet all den hjälp, som
från sakkunnigt håll gives uppfostrare,
särskilt med hänsyn till att människor därigenom
kunna läras att se på hithörande ting
naturligt och lidelsefritt. En sådan värdefull hjälp
har givits föräldrar och lärare av doktor
Alfhild Tamm genom hennes nyutkomna bok Ett
sexualproblem. Det problem hon där tar upp
till behandling är onanien. Boken berör en
mångfald viktiga sexuella problem, vilket,
som författarinnan själv säger, är
nödvändigt, ty endast i samband med den sexuella
frågan i dess helhet kan man få en riktig
inställning till frågan om onanien. Då doktor
Tamm ställer denna fråga i psykoanalytisk
belysning ger hon därigenom ’uppfostrares
hela syn -och inställning till problemet s. a. s.
en ny inriktning. I stället för att förfasa sig
och bestraffa och på så sätt öka den
förlamande skuldkänsla, som många barn lida
under, bör uppfostraren gå till grunden och så
förstå och hjälpa individuellt från fall till
fall utan skrämmande skräckmålningar över
vad som kan bli följden av barnets handling.
»Läraren bör liksom läkaren kunna se utan
att döma», säger doktor Tamm. Och genom
den uttömmande och intressanta
framställningen ger hon läraren en hel del kunskap i
ämnet, en kunskap om orsaker och verkan
och sammanhang, som måste skärpa hans
blick och öka hans förmåga att träffa rätt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
