(1772--1809)
Den gustavianska tiden fortsätter den riktning, som inslagits under det föregående skedet.
Redan under frihetstidens senare skede hade, såsom ofvan är nämndt, »upplysningstidehvarfvets» läror vunnit insteg i Sverige, men först under Gustaf III:s tid och särskildt genom Kellgrens organ Stockholmsposten kunna de nya åsikterna sägas hafva slagit rot hos en större allmänhet.
Utmärkande för upplysningstidehvarfvets hufvudriktning, hvilken utgick från England men hvars förnämste målsman blef den franske författaren Voltaire, är en hänsynslös granskning af alla häfdvunna åsikter med det mänskliga förståndet såsom norm. Fritänkeriet i dess många olika skepnader var under detta tidehvarf mycket allmänt bland de bildade klasserna. Trots sina fel -- däribland den ytlighet och ensidighet, hvarmed man sökte göra förståndsupplysningen gällande, och det misskännande, som man från sin abstrakta ståndpunkt visade förgångna tider och deras utveckling -- har upplysningstidehvarfvet åstadkommit mycket godt genom att skingra vidskepelse och villfarelser, genom att predika fördragsamhet och samvetsfrihet, genom att låta rättvisare och mänskligare åsikter göra sig gällande i lagstiftningen och i förhållandet människor emellan. -- En särskild riktning inom tidehvarfvet betecknas af den franske skriftställaren Rousseau; i motsats till förståndsupplysningens män häfdade han och hans lärjungar -- ofta med öfverdrift -- känslans oinskränkta rätt och predikade naturtillståndets idealitet gentemot kulturens öfverförfining.
Gustaf III:s regering betecknar upplysningsidéernas seger i vårt land och utmärkes af flera reformer i människovänlig anda.
Den rent vetenskapliga odlingen i Sverige står under gustavianska tidehvarfvet icke så högt som under det föregående, om än en del af frihetstidens stormän lefde in i den gustavianska tiden (Linné, Lagerbring och Ihre) och om än det företrädesvis var under detta, som Scheele utförde sina mest betydande arbeten. Bland namn på det lärda området må i öfrigt framhållas de båda finnarne Henrik Gabriel Porthan, historiker och språkforskare, åbouniversitetets medelpunkt, och Mattias Calonius, framstående rättslärd, samt historikerna Jonas Hallenberg och Anders Schönberg. Från detta skede föreligga ock ett antal memoarer af framstående personer.
I vittert afseende är detta tidehvarf ett af de mest lysande i våra häfder. Väl betecknar det icke i rent litterärt afseende något skarpt afbrott mot det föregående; tvärtom hade redan under frihetstiden till en god del den vittra smak i olika riktningar utvecklats, som präglar äfven detta tidehvarf, af hvilkas författare flera under frihetstiden mottagit sin bildning. I Gustaf fingo emellertid vitterhet, vältalighet och skön konst en skyddsherre, på samma gång de blefvo alltmera folkkära. Själf hyllande den rådande franska smaken och de regler, som i denna smaks hemland gjort sig gällande, ådagalade konungen dock en stor fördomsfrihet mot de författare, som afveko härifrån, och visade dem en välvilja, som utgör ett af de vackraste dragen i hans karaktär. Värd all aktning är också den fosterländska riktning, som han ville gifva åt litteratur och konst. Den inskränkte sig visserligen mest till valet af ämnen, men tiden hade en alltför kosmopolitisk anstrykning för att tillåta någon i djupare mening nationell litteratur att uppspira. Härtill kom också, att de högre klassernas språk var öfver höfvan uppblandadt med franska ord och vändningar, som man likväl i vittra skrifter sökte undvika.
Såsom frukter af denna Gustafs fosterländska sträfvan torde återupprättandet af Svenska teatern och stiftandet af Svenska akademien böra betraktas. Det var i början af år 1773, som Gustaf åter öppnade en kunglig svensk teater, på hvilken till att börja med öfvervägande operor uppfördes (skrifna delvis efter hans egna p]aner); senare (på 1780-talet) inrättades en särskild skådeplats för dramatiska stycken; mera folkliga lustspel uppfördes på en enskild »komisk teater». Svenska akademien inrättades år 1786 efter mönstret af den af Richelieu stiftade franska och fick i uppdrag att uppodla språket, befordra vältalighet och skaldekonst samt ära minnet af stora svenska män. Ledamöterna skulle vara 18 till antalet. Själf utnämnde konungen 13 medlemmar, som utsågo de öfriga 5. Bland dessa akademiens första ledamöter voro v. Höpken, Kellgren, Oxenstierna, Adlerbeth, von Rosenstein, Gustaf Fredrik Gyllenborg och Leopold. Samtidigt med stiftandet af Svenska akademien ombildade Gustaf Lovisa Ulrikas vitterhetsakademi till en »vitterhets-, historie- och antikvitetsakademi», med hufvudsakligen historiskt och arkeologiskt syfte.
De skalder, som tillhörde Svenska akademien eller slöto sig nära till dess krets, odlade företrädesvis odediktningen, lärodikten, den kvicka satiren och den lätta skämtdikten, hvarjämte inom prosan det praktfulla men föga sakrika »äreminnet» stod högt i kurs.
Emot den riktning, som representerades at de svensk-akademiska skriftställarne (främst af Kellgren), uppträdde Thorild, som närmast är förkämpe för rousseauianismen, hvilken äfven fick en poetisk målsman i Lidner.
Fortfarande diktade ock Bellman.
Efter Gustaf III:s död inträffa i vissa afseenden förändringar. En del af de mest framstående författarne, Lidner, Bellman, Kellgren, följde konungen inom kort i grafven. Däremot utvecklar en författarinna, som stod den akademiska kretsen nära, fru Lenngren, först nu till fullo sin utmärkta skaldebegåfning.
Stämningen i Europa var i allmänhet nedtryckt och modlös till följd af franska revolutionens öfverdrifter, hvilka utgjorde ett sorgligt svar på de ljusa förhoppningar om en välgörande omdaning af samhällets brister, som tidens största män knutit vid denna omhvälfning. En känsla af resignation, föga gynnsam för litteraturen, utbredde sig öfver allt. Under Reuterholms välde (till 1796) visade man sig särskildt onådig mot Svenska akademien, där de gamla gustavianerna innehade väldet. Reuterholm - en underlig blandning af despot och frihetsvän, af aristokrat och jakobin, af upplyst och vidskeplig -- lät genast utfärda en tryckfrihetsförordning, som upphäfde all censur, men han inskränkte snart åter tryckfriheten, och sedan franska revolutionen börjat urarta, blef han allt mer och mer skuggrädd äfven för de oskyldigaste meningsyttringar. Harmsen öfver att ej hafva invalts i Svenska akademien, tog han sig anledning af några uttalanden i ett minnestal öfver Fersen att suspendera akademiens verksamhet.
Med Gustaf Adolfs eget tillträde till regeringen vardt visserligen riktningen till en början något friare. Bl. a. tilläts Svenska akademien att åter upptaga sina arbeten. Men snart skulle det visa sig, att Gustaf Adolfs styrelse var ännu mera afvogt stämd emot tankefriheten. Han sökte på allt sätt utestänga de moderna frihetsidéerna samt, där de inträngt, kväfva dem; han visade sig böjd för inskränkningar i läro- och tankefrihet, och i synnerhet var han skygg för nyheter på filosofiens område, hvadan han bland annat hindrade den utmärkte tänkaren Benjamin Höijer från att erhålla den filosofiska professorsstol, som han 1799 sökte, emedan han ansågs vara alltför frihetsvänlig och gynna de »filosofiska nyheterna». Ja, då Höijer 1806 begärde tillstånd att få utgifva en vetenskaplig tidskrift, vägrades detta, »emedan konungen ej ville ha flera än en tidskrift i sitt rike». -- Hos den stora allmänheten fanns emellertid mycket intresse kvar för den sköna litteraturen. Och vid sidan af de gamla författarne från Gustaf III:s dagar, hvilka fortsatte sitt skriftställarskap, framträdde också åtskilliga yngre krafter, Franzén, Wallin med flera. Därjämte lades ock sådd till en ny tid genom tidskriftslitteraturen (särskildt de af Gust. Abr. Silverstolpe under 1790-talet utgifna litteraturtidningarna).
Märkas må den vänliga beröringen mellan dansk-norsk och svensk
vitterhet under 1790-talet; den förra var icke utan inflytande på den
svenska (Kellgren, fru Lenngren och Franzén).
