Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelerarkonst - Juvelius, Einar Wilhelm - Juveln - Juvenalerna - Juvenalis - se tillägg i band 15 - Juvenil - Juventas - Juver - Juvuln, Juveln - Juxtaposition - Jyde - Jydske Lov - Jülg, Bernhard - Jülich (grevskap)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUVELERARKONST
Juvele’rarkonst betecknar den konstnärliga
gestaltningen och infattningen av juveler el.
ädla stenar och sammanhänger med
metallkonstens utveckling. J. kan sägas vara en art
av guldsmedskonsten (se d.o.). E.W.
Juve’lius, Einar Wilhelm, finländsk
historiker (f. 1892), fil. d:r 1920, docent i
Helsingfors 1924—27, krigshistoriker vid
generalstaben 1925—27, prof, vid Äbo finska univ.
1928. J:s’ viktigaste arbeten (på finska)
behandla Finlands krigshistoria, framförallt på
1700-talet. Dessutom har han skrivit en brett
och populärt lagd finsk historia (1927 ff.). P.S.
Juveln, se J u v u 1 n.
Juvenalerna, uppsaliensiskt studentsällskap,
som uppstod i slutet av 1830-talet och närmast
blev en arvtagare till den 1835 avsomnade
s.k. Turkiska musiken (se d.o.). Sedan
Gunnar Wennerberg (se denne) 1843 upptagits
som medl. i sällskapet, blev han snart den
ledande själen inom detta. Verksamheten, i
regel av privat karaktär, gick ut på
skämtsam och studentikos underhållning, varvid
musiken intog en framskjuten plats. J:s köi
decimerades småningom, så att sällskapet endast
fick tre sångare till sitt förfogande, Daniel
Hwasser (tenor), G. Wennerberg (baryton) och
Otto Beronius (”Glunten”; bas). För denna
ensemble komponerade Wennerberg cykeln
”De tre”. 1847 lämnade Hwasser Uppsala, och
för det musikaliska inslaget vid sammanträdena
svarade därefter blott Wennerberg och
Beronius. Juvenalmiljön utgjorde en viktig
inspirationskälla till den förres berömda
duettserie ”Gluntarne”, av vilka en del tillkom
medan Wennerberg ännu var kvar i Uppsala. När
Wennerberg 1849 flyttat därifrån, förde
Ju-venalsällskapet en tynande tillvaro, och det
upplöstes kort därpå. — Sällskapet
återupplivades i okt. 1906 genom stiftandet av .luv
e-n a 1 o r d e n, som i de uppsaliensiska
studentkretsarna verkar för ett ädlare nöjesliv i
anslutning till wennerbergska traditioner. — En
skildring av det äldre juvenalsällskapet finnes
i inledningen till ”Gluntarne”. Juvenalordens
arkiv i Uppsala förvarar handlingar rörande
sällskapets historia. G.J-n.
Juveni’1 (av lat. juveni’lis, ungdomlig).
Vatten, även gaser, uppstigande från jordskorpans
djupare delar, där det avlämnats från
inträngda, stelnande magmamassor, säges vara
juve-nilt. Sådant vatten äger därför vanl. relativt
hög temp. och stor halt av lösta salter. I
motsats härtill säges vatten m.m. infiltrerat från
nederbörden på markytan vara vadost (av lat.
va’dere, gå). Varma källor, s.k. termer, tillhöra
gärna dels ungvulkaniska trakter, där
jordskorpan ännu är uppvärmd av de uppträngda
eruptivbergarterna (juvenila termer), dels också
de på sprickor rika bergskedjezonerna, där
dagvattnet kunnat infiltreras och, efter att ha
nedträngt till jordskorpans djupare delar, åter
uppstiger (vadosa termer). G.Fn.
Juve’ntas, rom. myt., den manliga ungdomens
gudinna. Ät J. anställdes årl. vid nyårstid offer
för de unga männens välgång. W.N.
Juver kallas husdjurens mjölkkörtel, som
hos häst, får och get består av 2, hos
nötkreatur av 4, från varandra skilda körtlar, från
vilka mjölken genom fina kanaler föres till
ett hålrum, en s.k. mjölkcistern, som mynnar
på spenen. Hos hund och katt saknas en dylik
cistern, och mjölken föres direkt ut i spenens
spels. V.M-r.
Juvuln, Juveln, fjällsjö i Kall s:n, v.
Jämtland; 36 kvkm.; 393 m.ö.h.; avrinner genom
den korta Kallströmmen till Kallsjön och
därifrån genom Järpströmmen till Indalsälven.
Vid J:s utlopp rester av Kallströms skans,
anlagd 1659. S.E-s.
Juxtaposition [-Jo’n], språkv., mera lös
sammansättning el. ordförbindelse, som står på
gränsen till sammansättning, t.ex.
Slesvig-Hol-stein, sten döv (jämte stendöv); även:
samordning av satser (motsats: underordning). E.H.
Jyde [jy’Öe] (da.), jyllänning.
Jydske Lov [låu], dansk medeltida lag,
stadfäst på riksmöte i Vordingborg 1241 och
närmast gällande för Jylland och Fyn m.m., men
snart begagnad i hela danska riket. Lagens
företal är förf, av biskop Gunner och visar
starkt inflytande av kanonisk rätt. Det synes
vara förebild för Upplandslagens berömda
företal. I övrigt vilar J. L. på äldre danska, särsk.
jutska rältsedvänjor. Som allmän lagbok
ersattes den först 1685 av Kristian V:s ”Danske
lov”, utom i Sönderjylland, där den förblev
gällande till nya tyska civillagen 1900. J. L.
är utg. av P. G. Thorsen (1853) samt i
”Danmarks gamle Love” (1926-—33). — Litt.: L.
Holberg, ”Dansk og fremmed Ret” (1891). E.K.
Jiilg, Bernhard, tysk orientalist (1825—
86), 1853 prof, i Kraköw, 1863 i Innsbruck,
utgav en omarbetning av J. S. Vaters ”Literatur
der Grammatiken, Lexika und Wörterbücher
aller Sprachen der Erde” (1847) men är
framförallt känd genom sina arbeten på den
mongoliska sagoforskningens område, ss. ”Die
Märchen des Siddhikür” (med en kalmuckisk
ordbok, 1866), ”Mongolische Märchen” (1868),
varvid han även sökte sätta det mongoliska
sagostoffet i relation till större sagohistoriska
sammanhang, ss. i ”Die griechische Heldensage
im Wiederschein bei den Mongolen” (1869). C.F.
Jülich [jy’li£], grevskap, från 1356
hertigdö-me på Rhens v. strand. Genom arv och gifte
— 763 —
— 764 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
