Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bad honom besinna, tiggde, bad honom med
tårar, blodstårar, att afstå från sin föresats. Så
har jag icke bedit någon menniska, och icke Gud
heller. Och när han, min bror, ändå motstod,
och stod fast i sin föresats, då — rusade mig
blodet åt hufvudet; jag blef vild och svor att
det ej skulle ske, att ingen Herkules skulle bli
Rysk undersåte. Hårda ord föllo emellan oss.
Jag kallade honom »ryssvän», »landsförrädare»,
och innan jag visste ordet af hade vi — vi
bröder, — båda dragit värjorna mot hvarandra.
Han blott försvarade sig, ville slå värjan ur
handen på mig, men jag var ursinnig, högg in
på honom, och stadnade ej förr än då jag såg
en stor, blodig mun gapa mot mig ur hans bröst,
och kände hans blod spruta i mitt ansigte. Jag
ser.... jag känner det ännu!....»
Generalens ögon rullade vildt härvid och
håren syntes resa sig på hans hjessa, medan
han stirrade på något osynligt föremål. Han
tillade med dämpad röst och rysande: »jag var
nära att begå ett brodermord!»
Han höll inne ett ögonblick, drog andan
djupt och fortfor:
»Hans arm föll maktlös ner med svärdet,
Min också. Hans blod hade svalkat mig. Jag
föll på knä vid hans sida. Jag förband sjelf
hans sår. Jag satt vid hans bädd dag och natt.
Men, — förbi var ändå förbi. Det blef aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
