Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERDA KOMMER. 233
Gerdas syskon; och morbror Herkules klappade
honom med sina lejonramar, och satte honom
vid sin venstra sida, midt emot Gerda.
»Ty» sade han, »jag får lof att skilja fäst-
mö och fästman åt; det går inte an att de sitta
tillsammans, ty då får man aldrig ett ord eller
en blick af dem. Jag känner det folket!...»
Och han sneglade på Uno och Engel.
Sigurd fäste sin skarpa blick på Gerda, men
hon undvek den. Det var öfverhbufvud en stor
förändring kommen öfver henne ifrån den stund
då Sigurd kom in, och den märktes mer med
hvart ögonblick, hon blef tyst, purpurflammorna
på hennes kinder bleknade bort, hela hennes vä-
sen liksom stelnade.
Sigurd deremot talade mycket, och talade
väl, ehuru något’ docerande, och med en skarp
stämma. Han ordade med kunskap och intresse
i flera ämnen, och Augustin tycktes med afsigt
draga honom fram. Men general Herkules syn-
tes mindre road af att höra på honom, och re-
ste sig från bordet, så snart höfligheten det tillät.
Augustin tog Gerdas hand då de gingo från
bordet; den var kall, han såg på henne forskan-
de. Hon försökte att le, men leendet var tvunget
och melankoliskt. Hennes själ syntes liksom
bunden af någon ond trollmakt.
Men under det samtal, som efter maten kom
i gång, upplifvades hon. Augustin bragte till tals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
