Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 SYSKONLIF.
knä bredvid honom utan fruktan, och omgaf honom
med sina armar. Han nedföll matt och kraftlös.
»Hedvig!» sade han — »ack! är det du? jag
trodde att det var. . . hörde du inte skratten i
skogen, Hedvig? — nyss var den här med sina
tjenare; — de luktade blod och tänkte få kalas,
och skrattade och höllo ett väsen... ty jag är
död, Hedvig. Du ser ju att jag är död... men
jag har icke dödat mig sjelf!... tro icke det...
Den sorgen kunde jag inte... ville inte göra dig.
Hon... skratten har dödat mig. Har du kom-
mit för att svepa mig?..
»Jag har kommit för att uppväcka dig, min
älskade Ifvar, och för att föra dig hem. Är du
inte törstig? ...»
»J0, jag är .. törstig! ...»
Hedvig tog af den nyfallna, blöta snön och:
satte i hans mun; hon lade sådan på hans huf-
vud; hon badade hans tinningar med det kalla
snövattnet och med sin fuktade näsduk tvättade
hon blodet från hans ansigte och hals. Hon
blef derunder öfvertygad att Ifvar hade haft en
stark - blodstörtning och var utmattad i följd af
den. Hon värmde hans kalla händer vid sitt
hjerta, och när Ifvar med ett godt barns uttryck
lät sig skötas af henne och ett par gånger sade:
»Ack! hvad detta känns godt!» då vaknade
nytt hopp och ny glädje i Hedvigs bröst.
Utan att återkomma till medvetande gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
