Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 SYSKONLIF.
Läkaren vid sitt morgonbesök skakade på
hufvadet och befarade hjernfeber.
Med morgonsolens första strålar stod Gerda
i rummet. Syskonen hade icke sett henne under
föregående: dagen, och med flit dolt för henne .
deras oro och fruktan för Ifvar.
Först nu då han var återfunnen, håde hon
fått veta hvad som förefallit, och hon kom nu
till honom, full af oro, af hopp, af smärta och
glädje, full af känslor och tankar, full af lif.
Hon gick fram till brodrens säng, föll på
knä vid hans hufvudgärd och kysste honom. Han
kastade sin arm om hennes hals, tryckte sitt
ansigte tätt intill henne och högljudda, häftiga
snyftningar förkunnade syskonen att smärtans hårda
band brustit, och att den själs- och kroppssjuka
brodren snart torde få lindring.
Efter detta utbrott tycktes Ifvar andas friare.
»Gerda! — och ni alla, mina syskon, —
sade han vekt — »ni äro för goda mot mig! jag
är det icke värd... Jag ville vara tacksam, —
ge er hopp om mig, — göra er glädje, men, —
jag kan det ickel... -verlden... lifvet äro dock
slut för mig!..-.»
»Ö, nej! säg icke så, Ifvar min!» utropade
Gerda, alltid på knä vid hans säng och med hans
hand sluten mellan sina, »säg icke så! verlden
är stor och lifvet är stort också, och herrligt, —
men Ifvar! — vi måste begynna att lefva på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
