Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 SYSKONLIF
jas!... Det står fast som en Guds dom öfver mig
och dig. Men aldrig skall jag härefter bli lycklig,
såsom jag förr var det; — icke heller skall jag
någonsin gifta mig. Ensam skall jag gå min
väg... den må bli hur Gud behagar. Aldrig
skall jag glömma dig, aldrig bli glad, aldrig bli
rätt lugn förr än jag vet att du är lycklig åter
och tänker utan bitterhet på mig. O! att jag
kunde utplåna den, som du nu känner! att jag
innan jag går kunde få din förlåtelse, ... ett
litet ord af godhet, af tröst, al hopp att vi kunna
en gång mötas åter, räcka hvarandra handen
som vänner!... Min vän... min lärare! Si-
gurd! gif mig en vänligare blick!... det är för
bittert att skiljas så!... en tung skuld skall ändå
hvila på mig,... skulden att vara otacksam mot
mina välgörarel». ...
Och hon grät. ”
Sigurd hade klart förstått af Gerdas ord och
hela väsen, att nu var ingen återgång, ingen
återförening tänkbar; men hans stolthet reste sig
och ville ej låta henne se hur djupt han var
sårad; och äfven en ädlare känsla qväfde hos
honom vredens och smärtans uttryck. Det ädelt
qvinliga i hennes sätt och väsen uppkallade det
ädelt manliga hos honom, — ty detta fanns der,
ehuru undanträngdt af råare krafter; — i denna
stund af kamp och lidande stod det fram. Sigurd
reste sig upp och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
