Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modern och barnet undan Djupa-sjön» omfamning.
Men dess verk var ändä gjordt. Det kunde icke
bjelpas; den sköna, älskade unga makan och
modern, hon måste nu — dö. Hon kände det,
hon visste det också, sedan hon utur svåra
plågor åter hade vaknat till sans» Hon var
fullkomligt plågfri nu, men hade icke många
ögonblick qvar att lefva. Dessa egnade hon nästan
uteslutande åt sin olyckliga make. Ord äf
outsäglig kärlek, ord af tröst och hopp och
tacksamhet gingo ut frän hennes bleknade läppar.
Men Uno hörde dem ej. Han förstod ej hvad
som föregick. Han hade ännu aldrig sett någon
dö, och att hans hustru, hans ungdomliga,
lefnads-friska Engel skulle dö, det trodde han ej pä. Det
kunde ban icke fatta.
Men i den stund då hon, efter att ha talat
några ord till Hedvig och Augustin, ännu eo gång
vände till Uno sin blick, uttalade hans namn och
sedan tillslöt ögonen och upphörde att1 andas
och var som död, — i denna stund bemägtigade
sig honom en vild, ursinnig smärta. Han kastade
sig öfver henne, reste henne upp i sina armar,
kysste henne, och kallade henne vid namn.
»Engel! min hustru!... moder! vakna!» ropade han.
Och hon — vaknade.
Långsamt öppnade hon de sköna ögonen och
fäste på honom en sorgsen, nästan förebrående
hlick. ■ > .>» •> <■ <?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
