Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H vårföre skulle den ej? Och hvad kan blifva
omöjligt for den som kan allt hvad hon vill?»
»Det var ett förmätet ord!» sade Lagertha,
»och det har blifvit besttaffadt. Nu vill jag men
kan icke. Mod, klarhet fela mig?...
»Men kunna de ej återkomma, icke väckas
åter? Tänk derpfi, och — af hvad?» —
»De kunna det. Och jag vet af hvad. En
glädje, en solstråle, men -»den kommer ej, oeh
den som hindrar det är... ni, Augustin Dalberg!»
»Jag!» utbrast Augustin bestört, och såg på
henne frågande.
Lagertha vände ansigtet till hälften bort der
hon stod framför hooom, det var hlekt, och
ögonen fylldes af tårar. Hon darrade, och på
läp-parne darrade ordenr »ni är i fara, är d$ende!»
men de kommo ej till ljud.
Men Augustin hörde dem i hennes själ.
Rörd fattade han hennes hand och sade:
»Lagertha!»
Hen såg på honom, och hans varma,
strålande blick mötte hennes. En lefvande gnista
sprang öfver från den ena till den andra. Och
denna sade, hvad inga ord kunde fullfr uttala;
Augustin var ingen sjelfkär man; men
känslan af den ädla, stolta qvinnan» tillgivenhet lät
hans hjerta slå varmare, lifligare.
Han drog hennes hand till sitt bröst och
sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
