Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - II. De Wettes åskådning - 2. Religionsidealet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
vad vi äga kärast och härligast, emedan vår kärlek och
aktning icke är bunden vid dettas ändliga uppenbarelse och
emedan vi äro säkra om att besitta det på ett högre sätt. Med
lugn gå vi mot vår egen undergång och underkasta oss den
oundvikliga nödvändigheten, därför att vår ande aktar sig själv
högre än sin egen uppenbarelse i tiden och därför att hans inre
frihet icke kan av något förstöras. I historien och livet se vi
ofta det goda duka under för det råa våldet, hela folkslag
förtryckas och utrotas, snillets härligaste verk ges till pris åt
förstörelsen, bela världsdelar, som förut strålat i bildningens
skönaste ljus fördömas till barbariets ödsligaste mörker — vi
se detta med resignationens tröst, med tron på ett högre
andligt tingens rike, som över alla dessa ruiner blomstrar i evigt
oförgänglig skönhet.26
Och vad är så andakt? Det är idén om den gudomliga
världsregeringen uppfattad av känslan. »Ini Gefühl der
An-dacht und Anbetung suchen wir die Ahnung der heiligen
All-macht und des Geistes Gottes in dem Wesen der Dinge zu
erfassen, die Spuren der göttlichen Weltregierung zu erspähen,
Gottes Stimme in unserm Innern zu vernehmen.»27 Tron på
Gud blir en levande och hjärtat saliggörande kraft blott i
känslan. När gudsidén uppfattas bara med förståndet, blir
den intet annat än den abstrakta enhetens tomma form. I
andakten blir den till den fasta hållpunkten för vårt inre liv
och grundkällan för alla andra religiösa känslor. På andakten
grunda sig entusiasmen och resignationen. Med den förra
kunna vi icke fatta det gudomliga i fenomenvärlden utan att
i den ana Guds egen Ande. Med den senare kunna vi icke
lyfta oss upp över sinnevärlden utan förtröstan på den eviga
godhet, som länkar allt till det bästa och upplöser all
förvirring. Renast framträder andakten inför det upphöjda i
naturen och livet och när vi känna vår svaghet och ringhet
26 Rel. u. Theol., s. 64 f.
27 Bibi. Dogm., s. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
