Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 2. Den principiella grundsynen - b. De teologiska studiernas bidrag till grundsynens utformning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Urtheil frei, ohne mechanischer Zwang zu gestalten. Es erhellt
aber hieraus, dass, wenn man von Gebrauche der Vernunft zur
Kritik der Offenbarung spricht, man unter Vernunft nicht
änders versteht, als theils die Prinzipien der Logik, theils die
der Vernunft ursprünglich vom Schöpfer gegebenen religiösen
Idéen. Diese sind die erste Offenbarung Gottes, von Anbeginn
gegeben, wie auch Paulus Rom. 1, 19 ff. erkennt, und sie sind
und müssen seyn der Probierstein äller nachfolgenden
Offenbarung.»32 Det paulusställe, där Bretschneider finner
anknytning för denna sin »naturliga teologi» lyder så: »Vad man kan
känna om Gud är . .. uppenbart bland dem; Gud har ju
uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt
och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit
synliga i det att de kunna förstås genom hans verk.»
Även om Tegnérs konkordatsintresse att bilägga striden
mellan ratio och revelatio återgår på den kantska kriticismen,
så är det påtagligt, att när han söker och finner den
principiella möjligheten till konfliktens biläggande i den
principiella identiteten mellan förnuftet och uppenbarelsen, är han
påverkad av sina favoritdogmatici de Wette och Bretschneider.
För båda innebär förnuftet icke allenast en logisk utan också
en religiös princip. Deras anförda uttalanden ingå i
sammanhang, där det är fråga om »Vernunftsgebrauch». Såväl de Wette
som Bretschneider befinna sig i en viss opposition mot
ortodoxien, som visserligen medgiver, att förnuftet icke blott är ett
organ, varigenom man bemäktigar sig
uppenbarelsesanningarna, utan också till en viss grad innebär kunskap om de
gudomliga tingen, men som tillika lär, att människan efter
fallet in statu corruptionis fått sitt förnuft förmörkat, så att
hon på mångfaldigt sätt träder i motsägelse mot den
uppenbarade sanningen: angående trossaker kan förnuftet därför
icke hava något avgörande omdöme, och i sådana har det intet
32 Bretschneider, Handbuch der Dogmatik der evang.-luth. Kirche I,
s. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
