Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 1. Försoningsmotivet i Tegnérs tidigare produktion - a. Romantiken aktualiserar försoningstanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
skulle han ha övergivit sin ortodoxa ståndpunkt för att sedan
som biskop någon gång på 30:talet ha återvänt till den.
Huruvida detta är riktigt och om Tegnér predikat en annan
försoningslära än den som lägges fram i solsången, kan avgöras
endast genom en saklig analys av det homiletiska materialet
från denna period. Det gäller perioden 1813—1820.
Tegnérs första predikan hölls pingstdagen 1813, då han
inträdde som kyrkoherde i Stävie och Lackalänga. Han talade
om den andliga friden, huru den vinnes och vad som är dess
saliga följder. »Den andliga friden vinnes», säger han, »genom
hjärtats upplyftande till Gud». När upplyfta vi då våra hjärtan
till honom? På den framställda frågan ger han fyra svar:
1. När vi klart och livligt känna, att vi äro hans och icke
jordens barn, att vårt väsende är från honom utgånget och skall
till honom återvända. 2. När vi känna, att ban för oss utgivit
sin enfödde son till döden, ja till korsets död, för att försona
världen med sig själv; när vi känna att han helat våra brister
och tagit uppå sig vår svaghet, att han för vår skull
övervunnit döden och helvetet, att vi genom hans förtjänst och i hans
namn skola saliga varda. 3. När vi innerligt känna, att nåden
verkar uti oss förunderlig ting till bättring, till helgelse, till
salighet. 4. I bönen; ty bönen är människans tungomål till
Gud, där vi nalkas honom såsom det jordiska kan nalkas det
himmelska, med barnslig vördnad och kärlek, med hopp och
förtröstan.11
Man kan säga, att det — givetvis fördolt för Tegnér själv —
är Platon och Kristus, Eros och Agape, som här predika med
en tunga. Det är pingstdagens evangelium, Joh. 14: 23 f., som
ligger till grund, och ämnet har han från Jesu ord i texten:
»Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder ...»
Men denna agapetext får en påtaglig erosutläggning. Det blir
icke tal om den frid som Jesus giver utan om den frid som vi
genom elevation vinna. Men i denna erostolkning av en agape-
11 II: 291 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
