Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 2. Influens av de Wettes korsteologi - b. Försoningsmotivet i Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
sammansmälter till ett platonism och kristendom. Den hittills
verkställda analysen av hans försoningstänkande ger
konkretion ät vårt antagande, att han länge varit på väg mot den
kultur- och religionssyntes, om vilken epilogen vid
magister-promotionen bär syn för sägen. Å ena sidan ha vi märkt det
platonska elementet i hans försoningstänkande såväl i lyriken
som i den homiletiska produktionen. Å andra sidan ha vi sett
det kristna elementet allt starkare poängteras, tills det bryter
segrande igenom i Nattvardsbarnen och Tolg-talet. När han
där betraktar korset som Guds kors, offret som Guds offer
och försoningen som »en obruten gudsgärning», så ger han
därmed uttryck åt sitt centrala försoningsmotiv. Men den
syntes mellan kristendomen och platonismen, som han just vid
denna tid ger en principiell begrundning och därför också
konsekvent genomför, måste givetvis också komma till uttryck i
hans försoningstänkande.
Att platonismen kommer fram på ett markant sätt i
Nattvardsbarnen ha vi förut påpekat: preexistens- och
anamnesis-motiven lämna bevis därpå. Men det är ett anmärkningsvärt
faktum, att det kristna elementet dominerar så starkt över det
platonska, när det är fråga om försoningsmotivet. I prästens
skriftetal fortsätter det att spela:
»–-Den syndiga mänskan,
bort år hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka så långt som det gamla minnet, och framåt
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolivet igenom.
Fullväxt synden år född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens Förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
