Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 2. Influens av de Wettes korsteologi - b. Försoningsmotivet i Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Neder till jorden han steg och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.»
Man har i denna framställning trott sig kunna läsa fram
icke endast en platoniserande utan tillika en
schellingianise-rande försoningsuppfattning. Men det hela är ju bibliskt och
kristet tänkt och blir fullt begripligt som reflex av de Wettes
korsteologi. Man har fäst sig vid uttrycket: försoningen varar
som tiden. Men man behöver icke söka varken Platon eller
Schelling bakom dessa ord — de gå tillbaka på evangeliet. Det
är alldeles tydligt, att Tegnér tänker på pingstlöftena och deras
infriande och Kristi andliga närvaro hos de sina. Försoningen
varar som tiden, därför att »försoningens förste», som steg
ned till jorden och förklarad vände åter därifrån, enligt sitt
löfte genom Anden bor i de sinas hjärtan och alltjämt älskar
och försonar. Det ligger ingen vare sig logisk eller religiös
antinomi i detta, att försoningen som en Guds kärleks
offer-och segergärning i Kristus varar som tiden. När den gamle
prästen talar om det oändliga fallet och den oändliga
försoningen, så är det verkligen icke den platonskt-schellingianska
avfalls- och försoningsidén, som det är fråga om, utan den syn
på fallet och försoningen, som framställes i bibeln från dess
första till dess sista bok. Tegnér var verkligen själv mer
hemmastadd i sin bibel än i Schellings skrifter, även om han läst
dem.
En viss glidning nedåt mot ett annat betraktelsesätt kan
dock konstateras i det anförda partiet ur Nattvardsbarnen.
Franzén visar i den förut omnämnda recensionen, att han
uppmärksammat divergensen mellan denna och den förut
utvecklade försoningstanken. »Ett eget sätt att förklara och tillämpa
försoningsläran antydes i följande rader», skriver ban och
citerar det stycke i prästens skriftetal, som börjar så: »Fullväxt
synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat . . .»* När
1 Werin, a. a. s. 423.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
