Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 4. Försoningsidén och religionssynkretismen - c. Syntesteologien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
tydas och verkligen blivit tydd på mångfaldigt sätt men dock
alltid såsom sin yttersta grund förutsätter människans brister
och en Gud som i nåd förbarmar sig däröver.»8 Man kan ju
säga, att gudsförhållandet enligt denna betraktelse principiellt
framträder som ett rättsförhållande och att nåden är tänkt som
dispens och liberalitet: av överseende med vår mänskliga
skröplighet stämmer Guds faderliga barmhärtighet ned den
eviga helighetens fordringar.9 När nåden på detta sätt
bestämmes som eftergift och överseende, är gudsbilden splittrad i två
stycken och dualismen införd i Guds väsen. Å ena sidan står
den gudomliga heligheten med sina fordringar, å andra sidan
den faderliga barmhärtigheten med sina eftergifter. När Tegnér
på sätt som här sker bestämmer Guds nåd som dispens och
liberalitet, så gör han det med en motivering, som avslöjar hans
tidigare fixerade grundsyn: 1. Gudsbilden bestämmes icke
utifrån uppenbarelsen i Kristus utan i stället utifrån
människans naturgivna religiösa värderingssätt: att Gud är en helig
Gud, att hans vilja är fläcklös och snövit, det ligger redan i
begreppet om det Högsta väsendet. 2. Antropologin är icke
kristet orienterad utan platonskt: att människan ej av egen
kraft kan uppnå Guds renhet, det ligger redan i begreppet om
en ändlig eller, som bibeln kallar det, om en fallen natur.
Detta sätt att inplacera nåden i rättsförhållandets sammanhang,
vilket sker i och med bestämningen av den som
barmhärtighetens nedstämmande av helighetens fordringar, ger exempel
på en rationaliserande kristendomstolkning, som upplöser det
paradoxala i evangeliets budskap: att kärlekens helige och
rättfärdige Gud söker gemenskap med syndaren och just däri
uppenbarar sin kärleks art och väsen.
Ännu ett må uppmärksammas vid försöket att fixera
Tegnérs gudsbild: hans accentuerande av majestätstanken. I
detta ligger på sätt och vis en motvikt till den påtalade ratio-
8 VI: 329 f.
9 Jfr Aulén, Den kristna gudsbilden, s. 26 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
