Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 4 Mars 1871 - Svar på artikeln "Arkitekter och ingeniörer"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arkitektur, konstruktionslära och skön konst. Konsten inträder
först, när ett folk har behof icke allenast af dessa byggnader,
utan äfven af att anordna dem i plan och uppföra dem så, att
de göra ett behagligt intryck. Ett stall, en ladugård, en fabrik
i och för sig sjelfva äro blott konstruktioner, således ej af
konstnärlig betydelse; äro deremot deras olika delar så
sammanställda, att de icke allenast uttrycka sitt ändamål utan
derjemte röja ett begär att behaga, då äro de arkitektoniska
arbeten. Ett stall kan uppföras i trästil och orneras med
hästhufvud, en ladugård kan, utan att likna en arsenal, dekoreras
i holländsk renaissance; frågan är huru det verkställes. Att
mycket otillfredsställande utföres, bör icke alltid skrifvas på
arkitekternas räkning, då dessa jemförelsevis sällan anlitas vid
dylika byggnader. Dermed är för öfrigt icke bevisadt, att vår
arkitektur saknar former för nämnda byggnadsbehof.
F. säger vidare, att det ändamålsenliga vinnes genom
konstruktionen och det sköna, då fråga är om byggnader, genom
arkitekturen. Denna senare göres emellertid så beroende af
nödvändigheten, att den upphör att vara fri konst. Konstens
ändamål är att uppväcka känslor, att sätta vår fantasi i
verksamhet; och särskildt är det arkitekturens uppgift att genom
ädla proportioner och harmoniska linier skapa estetiska motiver
af konstruktionen, gifva lif åt materialet. Detta vinnes endast,
derigenom att begrepp, form och stoff äro i harmoni med
hvarandra, och då formen genom stoffet uttalar den tanke, som
ligger till grund för byggnaden. De olika byggnadsdelarne
skola gifva föreställningen om konstruktionens ändamål, men
dertill eger konstnären frihet att anlita hvilka medel han
behagar, endast de icke strida emot konstruktionen och gifva ett
falskt begrepp om densamma.
F. säger: »Vi se t. ex. på en byggnad mittelbandslisten,
som skall markera golflaget, dragen i fönstrets underkant, etc.»
Först och främst är ordet mittelbandslist ett handtverksuttryck,
som ej existerar inom arkitekturen. Det betecknar en liten
bekröningslist vid den invändiga väggpanelen, och bör den
således just sitta i höjd med fönstrens underkant, fastän inuti
rummet. Antaga vi åter, att F. menar ett af dessa enkla eller af
små moulurer sammanställda listverk, som någongång anbringas
utvändigt under fönstren, så frågas: hvem påstår, att de skola
markera bjelklaget? Detta behöfver icke markeras. Dessa
listverk kunna sitta öfver eller under fönstren, med ett ord hvar
som helst; de äro helt enkelt ett arkitektoniskt hjelpmedel för
att gifva rytmiskt lif åt fasaden, att af dela ytorna genom
horizontela linier, så att deras proportioner sinsemellan bidraga till
att gifva karakter och uttryck åt byggnaden. Såsom vertikala
begränsningslinier för samma ytor kunna vi anbringa lisener,
pilastrar eller kolonner. F. uppfattar oriktigt Ehrensvärds fråga
»kolonner hvad gören I der», om han tror, att E. dermed
fördömmer allt, som icke grundar sig på och är motiveradt af
konstruktionen. E. utesluter endast den dekoration, hvilken ej
harmonierar med den konstruktiva tanke, byggnaden skall
uttrycka. – Apropos citater torde det ej vara ur vägen att
upplysa om, att ej Goethe utan Schlegel kallar arkitekturen »en
frusen musik». Det skulle föra oss för långt utom ämnet att
redogöra för öfverensstämmelsen i estetiken mellan de båda
sköna konsterna, äfvensom att förklara, hvarföre Michel Angelo
påstod, att kunskap i anatomien var ett nödvändigt vilkor för
att blifva arkitekt.
F. finner det »en ganska egen företeelse, att ingenting
har gjorts för att utreda den historiska utvecklingen af
konstruktionen» och fortsätter, »hvilket kan vara mera egendomligt
än det faktum (!), att många stilarter, grundande sig på i det
närmaste samma konstruktion, vuxit upp oberoende af
hvarandra på skilda ställen. Så t. ex. den egyptiska och grekiska
byggnadskonsten etc. etc.» Det bör förundra hvar och en, att
F., då han vill diskutera ett sådant ämne som detta, ej känner
till det första bladet i konsthistorien. Olika stilar hafva ej
uppvuxit oberoende af hvarandra och allraminst den egyptiska
och grekiska. Hela konsthistorien är en kedja, om hvars
utgångspunkt man ännu ej är fullt ense, men som för öfrigt
kan oafbrutet följas. Vi finna deraf, att den egyptiska stilen,
hvars blomstringsperiod antages hafva varit omkring 1500 år f.
Chr., lemnar de tidigaste exempel på kolonnbildningen, som
öfver Persepolis och Mindre Asien, der den under tidernas lopp
undergår förändringar, banar sig väg till Grekland. Här
erhåller den sin högsta fulländning i den korintiska kolonnen,
hvars lätta böjning och eleganta detaljer gifva en föreställning
om grekernas oöfverträffliga formsinne. Den grekiska stilens
blomstringsperiod inträffar omkring 400 år f. Chr. Emellan
de egyptiska och grekiska stilarne, hvilka bevisligen icke äro
oberoende af hvarandra, fligger således en tid af cirka 1100
år, hvilket också förklarar olikheten i detaljerna. Hvad åter
konstruktionen och dess historiska utveckling beträffar, är den
hos de gamla så nära förenad med arkitekturen, att den ena
ej kan tänkas utan den andra. Aldrig fördes konsten framåt,
derigenom att konstruktionen ensam bestämde formen, lika
litet som dekorationen ensam bestämde den. Vi studera dessa
antika arbeten hufvudsakligen, derföre att dess mästare med
det mest utbildade konstsinne förstodo att behandla och böja
konstruktionen så, att byggnaden genom sina proportioner och
linier framställde den högsta bild af skönhet, uppväckte de
ädlaste och behagligaste känslor. De sökte ej att framställa
»sanningen» naken, tvärtom, de klädde, prydde den, anbringade
ornamenter, icke för att dölja dess behag, utan för att
framställa densamma i den mest tilltalande form.
Icke ett ord i vår artikel antyder, att vi skola till
hvardagligt bruk kopiera det antika; vi skola uppsöka dess
skönhetslagar, för att efter vår förmåga tillämpa dessa; vi nöja oss ej
med formen, vi forska efter tanken, som bestämde formen.
Ty tanken är det, som talar till oss, men icke materialet.
Konstruktionen lemnar oss känslolösa och kan derföre aldrig
uppträda som konstverk.
F. vill utfinna nya konstruktioner till praktiskt behof och
vill låta dem »efter sitt eget inre väsende utarbeta sig till något
egendomligt». Må vara! Men är allt egendomligt vackert? Äro
nya konstruktioner och ny arkitektur detsamma? Hafva
ingeniörerna skapat nya former? Vi taga återigen såsom exempel
Riddarholmsbron och Kornhamns öfverfart. Äro dessa
konstruktioner nya? Ingalunda. Båda finnas förut utförda och äro
till sin princip ej ovanliga. Nyheten i en konstruktion beror
ju på kombinationerna och ej på dimensionerna. Äro detaljerna
nya? Visst icke. Vi hafva ej sett en enda detalj, som ej
härledes från de af F. föraktade »auktoriserade stilarterna», ehuru
här sammanställda utan enhet: pålagda lister och ornamenter,
som icke förmå gifva lif åt konstruktionen. Eller tror F., att
man uppfinner en ny detalj, skapar en ny arkitektur, om man
t. ex., för att åstadkomma billigare gjutning, stympar ett antikt
kapitäl (vi hänvisa till vestibulen i nya stationshuset)?
Här är kanske rätta platsen att upplysa F. om hans
oriktiga uppfattning af vår åsigt om Riddarholmsbron form. Huru
kan man, när tal är om verklig, sann arkitektur, ens komma
på den tanken att utföra en jernbro med ledning af den förra
vackra stenbron? De utmärkta granitarbeten, som ingeniörerna
verkställt, bevisa tillräckligt, att de ej förakta detta material, och vi
kunna ej nog beklaga, att den nya bron icke konstruerades med
jernställning på arkitektoniskt anbringade granitpelare. Man
kan på platsen lätt öfvertyga sig om, att denna konstruktion
ej är outförbar.
F:s anmärkning åter mot arkitekternas bristande kunskaper
i ingeniörvetenskapen är fullkomligt riktig. Detta är
förhållandet öfver hela verlden. Vi skola se orsaken t. ex. i vårt
eget land. Vid akademien för de fria konsterna genomgå
eleverna en rätt grundlig kurs i konstruktionsläran; men de
mera omfattande studier, en arkitekt bör ega i andra ämnen,
tillåta icke, att han specielt egnar sig åt denna. Han bör ju
uppnå stor teknisk färdighet i ritning, bör känna estetik och
konsthistoria, Vinlägga sig om de mest olikartade kompositioner
jemte detaljbehandling och vidare sysselsätta sig med de många
handtverk, som förekomma vid en byggnad. I den vanliga
praktiken vinnes emellertid så småningom en viss vana, som
tillåter, att han utan svårighet löser icke alltför invecklade
problemer. Vid mera storartade konstruktioner erkänner han
sin oförmåga och vänder sig till en special-man. Låtom oss
nu äfven se, huru ingeniörerna inhemta nödiga kunskaper i
arkitektur. Vid teknologiska institutet undervisas knappast i de
första elementerna. Eleverna erhålla der icke ens så mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
