Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 11. 18 Mars 1871
- Några uppgifter om Mont Cenis tunneln
- Om feta oljor och deras undersökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som numera är den stora Medelhafs-hamnen for ångbåtsfarten på
östern via Suezkanalen. Längden af hela denna jernvägslinie
är omkring 285 mil (3,046 Kan.).
Mont Cenis är en ifrån den på vestra Alperna, mellan St.
Jean de Maurianne i Savoyen och Susa i Piemont, 7,186 fot
(2,134 m.) högt belägna bergplatån brant uppstigande spets af
omkring 12,300 fots (3,652 m.) höjd. Napoleon den förste lät
öfver detta berg bygga en 18,5 fot (5,49 m.) bred väg, som
kostade ungefär 5,040,000 rdr. Denna ersattes 1867 af en
jernväg med tre skenor, hvilken dock haft starka snöfall och
andra olägenheter att strida med och derföre blott tidtals kunnat
begagnas. Arbetet med att föra vägen rakt genom berget
började redan år 1857 och har sedan dess fortgått oafbrutet dag
och natt. Tunnelns längd är 1,14 mil (12,19 K.m.). Den
börjar på italienska sidan vid Bardonneche och på den franska vid
Fourneaux, det förra stället liggande 4,500 fot (1,336 m.) och
det senare 4,050 fot (1,202 m.) öfver hafvet. Banan stiger
från italienska sidan till ungefär midten af tunneln med 1:2,800
samt faller derefter emot franska sidan med 1:45. Börjar man
från denna senare har sprängningen fortgått först 7,392 fot
(2,195 m.) i skiffer med 4,1 fot (1,22 m.) per dag; derpå 1,694
fot (503 m.) i qvarts med 2,1 fot (624 m. m.) per dag; vidare
9,239 fot (2,743 m.) i kalksten med 7,2 fot (2,14 m.) per dag
samt slutligen, det mesta af återstoden, i skiffer ined 5,1 fot
(1,51 m.) per dag.
Tunneln, som är 25,7 fot (7,63 m.) bred samt 24,6 fot
(7,30 m.) hög, var under arbetets fortgång medelst ett trägolf
deladt i två gallerier ett öfre, genom hvilket den skämda luften
utföres ur tunneln, och ett undre för den friska luftens
inpressande. Först fyra år efter arbetets början begagnades
komprimerad luft för att drifva borrmaskinerna på den italienska sidan.
1863 började man äfven använda maskiner på franska sidan,
och har sedan dess 10 maskiner varit i oafbruten verksamhet
vid hvardera änden. För att förse dessa med luft voro ofantliga
komprimeringsmaskiner uppförda, hvilka, drifna med vattenkraft,
sammanpressade luften till 6 atmosferers tryck. Både krut och
nitroglycerin användes. Omkring 24,500 fot (7,274 rn.) sprängdes
från italienska sidan och resten från den franska.
Arbetsskiften voro 3 per dygn med 8 timmar i hvarje, så
att arbetarne erhöllo 16 timmars hvila. Dagspenningen varierade
från 2,15 till 3,60 rdr per dag. – Vid ett arbete af sådan art och
under sådana förhållanden som här förevarit, är klart, att många
menniskolif måste hafva spilts; enligt tid efter annan lemnade
uppgifter från 600 till 800 inalles. – Kostnaden för hela arbetet
antages uppgå till omkring 115 millioner rdr.
(Se. American.)
Om feta oljor och deras undersökning.
Af ingeniör A. W. Cronquist.
De i naturen förekommande feta ämnena indelas i fasta och
flytande: fett och feta oljor, af hvilka senare de allmännaste
kunna genom lämplig behandling med ett kaustikt alkali bilda
såpa eller tvål. Det är endast denna del af de feta oljorna,
som vi för närvarande skola taga i skärskådande, och bland
dem specielt tre, i allmänna rörelsen oftast förekommande:
bomolja, rofolja och linolja.
Låter man dessa oljor afkylas till nära fryspunkten, skall
man finna att å bottnen afsatt sig en hvit, fast kristallinisk
massa, som genom pressning kan skiljas ifrån den öfver stående
feta oljan; detta fasta ämne kallas stearin och det flytande
olein. Sönderdelas stearinen ytterligare, erhålles en i vatten
löslig, sötaktigt smakande vätska glycerin eller oljsocker samt
en blandning af fasta, feta syror, stearin- och palmitin-syra,
hvilka användas till beredning af ljus och då kallas stearin
och palmitin. Sönderdelar man åter oleinen, så bekommer man
glycerin och en flytande fet syra, oljsyra, hvilken dock hos linolja
har andra egenskaper än hos de andra båda. Denna senare
upptager vid beröring med luften syrgas, hvarmed den förenar
sig och bildar ett hartzartadt ämne, hvilket just är anledningen
till linoljans egenskap att kunna torka. Förutom nu nämnda
huvudbeståndsdelar finnas alltid och isynnerhet straxt efter
beredningen, fröhvita, cellväfnad, emulsin, m. fl. ämnen
uppslammade i oljan.
Utsättes en fet olja för lufteris åverkan, så sker dervid
tvenne slags förändringar. Den absorberar först och främst vid
vanlig temperatur ända till 160 gånger sin volym syrgas under
afgifvande af kolsyra och kolväte. Bornolja och rofolja blifva
härvid betydligt mera tjockflytande. Linoljan, hos hvilken
absorptionen är störst, förvandlas, utstruken i tunna lager, till
ett fast hartzartadt ämne; och sker denna luft-absorption ofta så
häftigt, att eldfara kan uppstå. Detta är isynnerhet fallet vid
bestrykning af tyg, t. ex. presenningar med nyss beredd
linoljefernissa. Vid luftens tillträde komma vidare de i oljan varande
protein-ämnena, emulsin och fröhvita, lätt i förruttnelse, hvarvid
de verka såsom ferment på oljans öfriga beståndsdelar. En
qvantitet glycerin och fria feta syror afskiljas samt sönderdelas
till någon del i en mängd illaluktande feta syror, såsom capron-,
capryl- och valeriana-syra. Detta kallas härskning. De i en
härsken olja inblandade ämnena äro således glycerin, fria feta
syror och sönderdelningsprodukter af dessa. Då nu såväl
glycerinen som de fria feta syrorna lätt kunna skiljas från det
neutrala fettet, kan man, derest man ej skulle vilja lita på sin
lukt och smak, igenkänna härskenheten hos ett fett sålunda:
Profvet skakas med 10 gånger sin volym vatten och oljan får
flyta upp; vattnet af drages samt filtreras och afdunstas försigtigt,
då oljeaktiga, sött smakande droppar gifva vid handen, att
glycerin är närvarande. Detta bekräftas, om en sådan droppe
upphettas hastigt, och den dervid uppkommande lukten är densamma
som hos ett nyss släckt talgljus eller en oljelampa. En annan
del af oljan skakas, utan att uppvärmning får ske, några minuter
med 20 gånger sin volym utspädd kali- eller natron-lut (1 del
kali eller natron-hydrat på 20 del. vatten), då möjligen
närvarande fett-syra utlöses. Lösningen filtreras, göres svagt sur
med saltsyra och afdunstas till torrhet öfver vattenbad. Den
sålunda bekomna saltmassan digereras med 5 gånger oljans
ursprungliga volym alkohol, då den feta syran den upplöses.
Man afskiljer saltet och tillsätter en lösning af blysocker i
alkohol, hvarvid bildas en plåsterlik fällning. Behandlar man
denna fällning efter filtrering med kokande eter, så går oljesyrad
blyoxid i lösningen, men de fasta syrorna stanna i förening
med blyoxid qvar å filtrum och kunna igenkännas genom
fällningens sönderdelning med saltsyra och utkokning med alkohol,
då efter alkohol-lösningens afdunstning de feta fasta syrorna
utfalla i bladformiga kristaller.
De kemiska reaktioner, som man lagt till grund för
undersökning af feta oljor, bero vanligtvis ej på förändringar, som
oljans nödvändiga beståndsdelar lida, utan fast mera på oväsentliga
för hvarje olja karakteristiska inblandningar, som denna
medsläpat af de ämnen, hvarifrån den härstammar; och kan sålunda
stundom en eller annan reaktion vara temligen osäker, hvarföre
man ej får sluta till en oljas förfalskning eller dylikt på grund
af blott en reaktion, utan gerna draga sina resultat af två eller
flera sådana.
Efter dessa förberedande uppgifter skola vi nu öfvergå till
beskrifning af antagna undersöknings-metoder för de olika
oljorna för att deri upptäcka förfalskningar, dervid förutskickande
några ord om hvarje oljas tillredningssätt och egenskaper.
Bomolja eller olivolja erhålles ur frukten till olivträdet
hufvudsakligen på trenne sätt: 1:o) Genom att lägga de mogna,
då något spruckna frukterna på ett lutande plan, hvarvid en
olja, s. k. jungfru- eller sjelfrunnen olja, erhålles. Denna är
alltid gulhvit och fullt klar: men som den innehåller en del
lätt sönderdelbara ämnen upplösta, härsknar den fort. 2:o)
Genom pressning, som dels sker utan uppvärmning, då den hos
oss förekommande matoljan erhålles, dels under uppvärmning –
det för beredning i stort af den vanliga bomoljan mest använda
sättet. 3:o) Genom utkokning med vatten af återstoden efter
pressningen, då en betydligt oren olja uppflyter, afskummas och
silas. Denna olja begagnas hufvudsakligen for smörjning af
maskiner, m. m.
Bomoljan skall vara klar och antingen gul eller grönaktig
(den senare färgen uppkommer genom pressning af omogna
frukter), aldrig brunaktig samt vid skakning upptaga mycket
luft, som i form af små blåsor skyndsamt bör försvinna. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0100.html
