Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15. 15 April 1871 - A. v. Zahn: Arbetsfördelningen inom de konstindustriela yrkena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vånande sätt dessa mönsterbilder, åt hvilka den offentliga
meningen skänker sitt bifall. Stundom sköna och smakfulla ur
konstnärlig synpunkt, stundom afskyvärda, komma de till
herraväldet utan afseende på sitt estetiska värde. Detta veta alla
producenter af dylika artiklar mycket väl; och derföre akta de
sig att hos målare eller arkitekter beställa mönster till sjalar,
hvita varor, band, spetsar, tryckta tyger, m. m., utan hålla de
sig till sina mönstertecknare, som med en mångsidig fantasi
med kaleidoskop och debusskop mycket bättre motsvara deras
önskningar, än de hvilka med den utmärktaste konstnärliga
bildning alltid kunna lära och utbilda sig dels sinsemellan,
dels i de särskilda facken. Anmärkningsvärdt nog äro vi på
alla dessa modvarors område beroende af Frankrike; der är
således äfven dessa facktecknares högskola, och den skall säkert
länge der qvarblifva.
Sålunda må man i första rummet utstryka dessa
industrigrenar ur deras led, för hvilka en sammansmältning af konst
och handtverk eftersträfvas. Att närmare bestämma gränsen för
dessa yrken skulle fordra en särskild, utförlig afhandling; och
hvar och en erfar för öfrigt sjelf lätt gränserna för modets
inflytelse. Dessa yrkens mönstertecknare bilda också en egen klass,
hvilken icke drager någon annan nytta af konstskolorna än på
sin höjd inlärandet af elementerna i frihandsteckning. Derpå
måste de sjelfva handtverksmässigt utbilda sig i ett bestämdt
fack; och staten eller kommunen kan ej erbjuda dem någon annan
väsentlig hjelp än stipendier för resor. Anser man
uppblomstringen af de ifrågavarande industrigrenarne för tillräckligt
vigtiga, så äro dylika understöd af allmänna medel också att
rekommendera. Men afser man från konsten, eller med andra
ord, om man icke tror sig böra fordra konststudier af en
mönstertecknare, så må man också se till, att ej heller det stora
misstaget begås, att i »ritnings- och modellerings-klasserna» vid
undervisningsanstalterna meddelas gemensam undervisning för
blifvande mönstertecknare och för dem, som vilja egna sig åt en
verklig konstindustri. De blott förderfva och hindra hvarandra.
Men vi talade här ofvan örn en dubbel villfarelse hos dem,
hvilka vilja, att konst och handtverk skola uppgå i hvarandra.
Den andra villfarelsen är svårare att behandla än den nu
framhållna, nödvändig blifna modindustrien.
Konstindustrien kan i allmänhet icke betraktas annat än
som en del af den af de tre bildande konsterna, som på grund
af sina högre produkter kallas »arkitektur», och hvars lagar
beherrska all framställning af det sköna hos det ändamålsenliga.
Under det att vid bildhuggare- och målare-konsterna naturens
skönhet är källan till deras skapelser, så hör allt
ombildande, som har till mål den råa materiens omgestaltning till
menniskans tjenst, men tillika förlänar de ändamålsenliga
formerna ett skönt uttryck af föremålens användning, till
arkitekturens område. Den konstnär, som ådagalaggt sin kallelse för
byggnadskonst i högre mening, bör äfven besitta färdighet att
skapa grund- och prydnads-former för produkter från
handtverkerierna, under det att han samtidigt förstår att anordna de i
konstindustriens tjenst förekommande alster af bildhuggeri och
måleri efter stil arternas fordringar samt att begränsa deras
verkningskrets.
För denna åsigt talar erfarenheten, att ett uppblomstrande
af den med arkitekturen nära beslägtade konstindustrien nästan
alltid låter föra sig tillbaks till den personliga inverkan af
någon snillrik arkitekt eller af någon sådan konstnär, som kunde
hafva varit arkitekt; och allt, som kan invändas deremot, visar
sig vid närmare betraktande föga hållbart. Dit hör äfven det
inkastat, att de från arkitekturen längre bort stående
konstindustriela grenarne (t. ex. tillverkningen af mindre husgerådskärl,
af arbeten i läder och mjukare ämnen) blott sällan med fördel
betjena sig af arkitekters och arkitektoniskt bildade konstnärers
uppfinningar. Då nämligen inom arkitekturens hela område och
alla dithörande yrken formskönheten uteslutande beror på det
för användningen verkligen eller skenbart ändamålsenliga
uttrycket, så måste innerlig förtrogenhet med naturen hos och
förarbetningssättet af råmaterialet vara hufvudvilkoret för all
framställning af mönstergilla former.
Men många arkitekter, som under hela sitt studium och vid
de flesta arbeten blott hafva att göra med sten, trä och jern
samt dessas dekorering, öfverflytta ofta de för dessa materialer
mönstergilla formerna oriktigt på andra ämnen äfven under andra
förhållanden och bringa genom den häraf uppstående felaktiga
verkan det konstnärliga inflytandet på de mindre, konstindustriela
yrkena i misskredit.
Å andra sidan se vi, att i de flesta traditionelt bedrifna
yrken, fria från medvetet konstnärligt inflytande, men äfven
oberoende af publikens falska fordringar, utvecklas en hög och ren
formskönhet ur handtverket, isynnerhet, hos de på ett mera
okonstladt kulturstadium stående folken, samt att alstren af
dessa fack segrande bestå konkurrensen med för dem ur
konstnärlig synpunkt framställda mönster. Sådana industrier kunna
tyvärr ganska svårt hållas vid makt, om de råka vara i närheten
af en falsk tidssmaks strömfåra. Sålunda går alptrakternas
träbyggnadskonst allt mer och mer under; och vetenskapligt
bildade arkitekter måste nu på grund af sina studier upprita de
naiva former, som för kort tid sedan den landtliga
timmermannen sjelf inom en bestämd tradition fritt framställde vida bättre.
Likaså har äfven vid lerkärlstillverkningen nästan öfverallt den
stilfulla, gamla ornamenteringen försvunnit, utan att det är
möjligt att på undervisningens väg åter införa densamma.
Kunde genom något medel herraväldet hos någon ny eller
gammal, allmängiltig byggnadsstil åter upplifvas, så skulle
säkerligen hos byggnadshandtverkaren af sig sjelft åter utbilda
sig kraften att på grund af de traditionela formerna skapa
något eget, något nytt utan tillhjelp af en konstnärs ritningar.
Detta eftersträfvas också med fullt allvar samt, såsom
erfarenheten visar, många gånger med resultat af dem, hvilka i
återupplifvandet af den götiska stilen se vägen till en reform af de
moderna konstföremålen. I den utbildade gotikens former finnes
i sjelfva verket så mycken konseqvens och tillika så stort
spelrum för individuel omgestaltning inom stilartens fullkomligt
bestämda gränser, att ett eget skapande på dekorationens och
de smärre konstföremålens område icke blifver svårt för den
handtverkare, som en gång lefvat sig in i denna stilarts
fordringar.
Måtte derföre beundrarne af gotiken allt framgent hafva att
fröjda sig åt återvändandet af ett innerligt sammansmältande af
konst och handtverk, och må de förorda upprättande af
akademier, studieresor till Italien, etc. på grund af sina vunna resultat
eller också sinsemellan söka bringa detta till utförande. Men
må de tillika betänka, att den första grunden till all deras
åskådning af konsten hvilar på estetiska grunder, i hvilka
sanningar man måste innerligt lefva sig in, och att det just
derföre ej må förtänkas någon att tvifla på deras allmängiltighet.
För oss således, som betrakta arfvet af den antika konsten
och renaissancen såsom ett så väsentligt moment i vår tids
andliga lif, att vi ej kunna tänka oss en sann uppblomstring hos
den bildande konsten, om vi lösgöra oss från inflytandet af de
förra, ställer sig saken annorlunda. Vi kunna icke befria
konsthandtverkaren från eklekticismens – d. v. s. det samtidiga
användandets af olika stilarter – skadliga inflytande; och vi kunna
derföre ej heller fordra det egna skapandet af former utaf dem,
som vi dock icke vilja betrakta såsom alldeles frigjorda från allt
konstnärligt inflytande, såsom försvararne af den ofvan nämnda
modindustrien, emedan den oundgängliga grundvalen till dessa
alltid tager konsthistoriska studier och den med skapande talent
begåfvade konstnärens hela andliga kraft under lång tid i
anspråk, hvilket allt blott kan odlas i ringare grad samtidigt som
det praktiska handläggandet af ett yrke. Det gäller således att
undanrödja de ofvan påpekade felen hos de konstindustriela
föremålen, hvilka hafva sin grund i arkitekternas ensidiga
utbildning, i den konsthistoriska bildningens svårtillgänglighet för
yrkesidkarne, och hvilka icke kunna afhjelpas medelst en
omstörtning af den moderna åskådningen af konsten, det gäller
– säga vi – att undanrödja dessa fel derigenom, »att ett
mångsidigare studium hos den skapande konstnären och en
grundligare insigt i konsten hos den utförande konsthandtverkaren till
ömsesidig nytta gå hvarandra till mötes».
Det gifves visserligen fall, då en vanlig handtverkare, utan
att hafva i egentlig mening gjort några konststudier, men
underhjelpt af en stor, medfödd talang, skapat sjelfständiga
konstverk inom sitt yrke. Dylika undantag upphäfva dock icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
