Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. 27 Maj 1871 - Dynamitens användning och tillverkning i Paris under belägringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
signalerades ett nummer, motsvarande det kärl i hvilket
temperaturen stigit för högt. För att åter nedsätta temperaturen
antingen afbröts glycerinströmmen, eller ombyttes kylvattnet i
karet, eller, om detta ansågs bättre, inlades isbitar omkring det
ifrågavarande kärlet. Men om dessa medel att hämma
temperaturstegringen icke för ögonblicket lämpade sig, och
nitroglycerinet dekomponering syntes hotande, var det tillräckligt att
stjelpa innehållet i karet, för hvilket ändamål var anordnad en
enkel mekanisk inrättning. Det var äfven nödvändigt att
ständigt hålla glycerinen och syrorna blandade om hvarandra, hvilket
åstadkoms antingen genom roterande omrörare, försedda med
träskoflar samt satta i rörelse medelst klockmekanism, eller också
genom en luftström, som inpressades i hvarje blandningskärl,
hvarvid luftblåsorna satte vätskan i rörelse.
Då denna del af processen var slut, omvändes
blandningskärlen och innehållet utgjöts i vattnet, då nitroglycerineri, hvars
täthet är 1,6, sjönk till botten och der afklarades, hvarefter den
tvättades med en alkalisk vätska, tills den på reaktionspapper
icke tillkännagaf närvaro af fri syra. Detta är af särdeles vigt,
emedan nitroglycerineri eljest är utsatt för att explodera af sig
sjelft. Slutligen återstod att verkställa blandningen mellan den
sålunda erhållna oljan ocn det absorberande ämnet, hvilket
utfördes på ett särdeles enkelt sätt. Det pulverformiga ämnet
lades på en blyplåt med uppstående kanter, en tillräcklig mängd
nitroglycerin tillhalldes och blandningen omrördes med en
glasspade, tills den blef fullkomligt homogen. Den färdiga
dynamiten inpackades i zinkkärl.
Det var mot slutet af November, de två fabrikerna blefve
fullständigt i ordning för en regulier fabrikation, och kunde då
der tillverkas 705 skålp. (300 K.gr.) dynamit per dag, som i
sprängkraft motsvarade 4,703 skålp. (2,000 K.gr.) vanligt sprärigkrut.
Från denna tid antog dynamitfrågan en ny karakter. Detta nya
sprängämne öfverlemnades åt artilleriofficerarne och ingeniörerna,
hvilka utförde ett stort antal experimenter med detsamma, innan
man blef rätt förtrogen med dess egenskaper och dess
användbarhet för militäriska ändamål. Särskilda arrangementer
behöfdes för att få dynamiten att explodera. I eld brinner den
utan explosion, och sammantryckning utöfvar på den ingen
verkan; det finnes knappast något annat sätt att få den att
explodera än medelst en kropp, laddad med något förpuffande ämne,
såsom t. ex. knallsilfver. Denna kropp, vanligen en knallhatt,
antändes antingen med en elektrisk gnista eller också, hvilket
är det vanligaste, med stubintråd, eller slutligen med tändkrut.
Härvid ligger särdeles vigt på, att icke gnistorna från
stubintråden få komma i beröring ined dynamiten, ty då förbrännes
denna till aska utan explosion.
Ett antal experimenter gjordes med laddning af bomber
medelst dynamit. Det var nämligen förut bekant, att vanliga
bomber kunde fyllas med dynamit och af skjutas från en kanon,
utan att explodera i följd af den dervid uppkommande stöten.
Det var likaledes kändt, att med en dynamitladdning, utgörande
i vigt blott en fjerdedel af den erforderliga krutladdningen,
man kunde åstadkomma en större splittring af bomben jemte
en större dödande verkan. En 176 skålp:s (75 K.gr.) bomb,
laddad med 2 skålp. (850 gr.) dynamit och placerad i ett skjul,
kringkastade, då den exploderade, stycken på ända till 1684
fots (500 m.) afstånd, under det att andra, som laddades ärrdå
starkare, sönderkrossades i mycket små bitar. Oaktadt dessa
fördelar fullföljdes ej denna användning af dynamiten, och man
hade för afsigt att taga sin tillflykt till detta ämne först då, när
krut skulle komma att fattas. Men bruket af detta material
för sagde ändamål, hvilket så noggrant studerades af
artilleriofficerarne, bör säkerligen leda till vigtiga resultat. I verkligheten
tillkommer nämligen här, att, om det exploderande ämnet
upptager en vida mindre volym, bombens omfång kan reduceras i
samma förhållande, hvaraf följer, att det blefve möjligt att
begagna kanoner af mindre kaliber, dock med samma vigt å
projektilen, samma skottvidd samt samma förstörande förmåga.
Om kalibern sålunda kunde reduceras, och krutladdningen
bibehölles oförändrad, blefve kanonens både diameter och
godstjocklek betydligt mindre – omständigheter af särdeles vigt,
isynnerhet för fältartilleri.
Likaledes utfördes några försök med afseende på
dynamitens förmåga att hastigt förstöra kanoner. En 16-pundig
metallkanon gjordes obrukbar blott genom att inlägga i loppet en
kardus, fylld med 2,82 skålp. (1,2 K.gr.) dynamit. Kardusen
placerades straxt innanför mynningen, och kanonen dels sprack,
dels förstördes till formen. En annan likadan kardus lades på
en af tapparne å en kanon; explosionen bräckte denna tapp.
På grund af. dessa fakta tillreddes och laddades en mängd
zinkpatroner af den form och kaliber, att de passade till de tyska
kanonerna; men då intet tillfälle under belägringen erbjöd sig
för tillämpningen häraf, kom denna nya metod att förstöra
kanoner ej då i bruk.
Många träd uppbrötos med största lätthet och hastighet
medelst dynamit, och visade sig detta förfaringssätt särdeles
effektivt, då barrikader i största hast skulle uppresas, vare sig
såsom hinder å vägar, eller för att skydda en reträtt eller en
position. Det var tillräckligt att kring ett träd af omkring 5
fots (1,49 m.) omkrets linda en linnegördel, innehållande 5 à
9,5 skålp. (2,13 à 4,04 K.gr.) dynamit för att kasta det till
marken genom explosionen, då det först några ögonblick
qvarstod på roten och derefter föll. Afskärningen visade sig än
temligen jemn rundt omkring explosionsstället, än splittrad i
långa inskärningar efter fibrernas riktning.
För att visa den enorma kraften hos detta
sprängningsmedel, då det icke inlades i ett begränsadt rum, eller då det
användes utan något slags förladdning och helt enkelt lades
löst på ytan af föremålen, gjordes försök med en valsad
parisarplåt af 17 liniers (50 m. m.) tjocklek. Ofvanpå denna lades
7,05 skålp. (3 K.gr) dynamit, vid hvars exploderande åstadkoms
ett rundt hål af 23 liniers (68 m. m.) diameter; de
utsprängda bitarne nedgräfde sig i den under belägna marken.
Plåten, som blott var 3,37 fot (1 m.) bred, brast i två delar,
remnan gående tvärs öfver plåten. En smidd stång af bästa
sortens jern, 4,45 fot (1,32 m.) lång och 40 linier (119 m. m.)
i fyrkant, hvilande med sina ändar på tvenne stenar, afbröts
på midten genom explosionen af der anbragta 7,05 skalp. (3
K.gr.) dynamit. Stenarne voro äfven mycket skadade.
För nedbrytandet af en mur om 1,35 à 1,68 fots (400 à
500 m. m.) tjocklek och 6,16 à 8,21 fots (1,83 à 2,44 m.) höjd
var det tillräckligt att vid foten af densamma på hvar tredje
eller fjerde fot anbringa ett zinkrör, laddadt med 6,82 skalp
(2,9 K.gr.) dynamit; utan några andra förberedelser störtade
muren omkull, då explosionen försiggick. Denna metod att
åstadkomma brescher i murar visade sig mycket verksam ock
ändamålsenlig för anfallskoloriner, som hastigt skulle framåt;
och användes den särskildt vid platåerna på, Avron, och
Buzanval. Under utfallet deri 19 Januari gjordes på detta sätt 12
öppningar på murarne kring Buzanvals park. Vidare sprängdes
åtskilliga portar eller dörrar, som ej kunde nedbrytas, genom
att placera midt i det angränsande rummet en liten kopp med
dynamit, som antändes, sedan alla andra dörrar och fönster hade
blifvit tillslutna, då alltid hindret störtades till marken. En
annan vigtig tjenst, som dynamiten lemnade, var förstörandet
af sådana stenverk, som trotsade artilleriets eld. Det var alltid
tillräckligt att lägga dynamiten på sjelfva stenmuren, rnen
åtgången af sprängämnet reducerades i väsentlig mån, då det var
möjligt att införa det i öppningar, så att det delvis eller helt och
hållet inneslöts deraf på sådant sätt, sorn det i allmänhet sker vid
vanlig bergsprängning. Förberedande åtgärder komma likväl
oftast icke i fråga vid militära operationer, utan är der tidsvinsten
den vigtigaste faktorn; och det är just under sådana
omständigheter, som detta materials värde till fullo uppskattas, då det
ju kan användas utan förberedelser af något slag.
Detta sprängämne, som utvecklar en sådan förskräcklig
verkan, då explosionen åstadkommes genom stöt, gifver icke, såsom
redan är nämndt, anledning till några farliga följder, om det
kommer i beröring med glödande kroppar. Ofta var man under
belägringen i tillfälle att erfara, huru, sedan de mest storartade
hinder blifvit förstörda medelst dynamit, flera skålpund deraf
kunde kastas i en öppen eld utan annan verkan, än att
dynamiten hastigt men stilla förtärdes. Det är sannt, att stöten af
en vanlig gevärskula, afskjuten på en dynamitfjerding, skulle
åstadkomma dennes explodering, likasom den skulle spränga en
dylik, fylld med vanligt krut i luften; men om dynamiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
