Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32. 12 Augusti 1871 - Coleman Sellers: Om Tilghman's metod att bearbeta hårda ämnen - Om tillverkningen af syr- och vät-gas för tekniska behof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af omkring 100 skålpunds tryck per qv. v. tum (6,94 K.-gr.
per qv. c. m.) användes, införes sanden genom ett centralt rör
af 1,5 liniers (4,5 m. m.) diameter, under det att ångan utgår
från en ringformig öppning rundtomkring sandröret. Härigenom
alstras i detta senare en insugning af luft, hvilken drifver
sanden in i ångstrålen, hvarefter båda tillsammans få passera ett
rörstycke af 50 liniers (148 m. m.) längd, i hvilket ångan
meddelar sin hastighet åt sanden. Slutligen träffar strålen stenen,
som hålles på ungefärligen 8 liniers (24 m. m.) afstånd från
röränden. På det träffade stället blir ett rödaktigt ljus synligt,
likasom om stenen vore rödglödande, ehuru dess temperatur ej
öfverstiger 100°. Detta ljussken förorsakas sannolikt genom
sand- och sten-kristallernas söndersplittring. Effekten blir störst,
då den begagnade ångan och sanden får fritt bortgå. Sålunda
hindrar, då ett hål af något större diameter än sandång-strålens
skall utarbetas, den återstudsande sanden och ångan den
inverkande strålen och försvagar dess effekt. Under gynsamma
förhållanden, och då ånga af omkring 125 skålpunds tryck per
qv. v. tum (8,68 K.gr. per qv. c. m.), hvars arbete uppskattas
till omkring 1 1/2 hästkraft, visade sig effekten per minut vara
0,87 kub. d. tum (22,8 kub. c. m.) bearbetad granit, 1,8 kub.
d. tum (47,2 kub. c. m.) marmor eller 6,3 kub. d. tum (165
kub. c. m.) mjuk brun sandsten. Genom att begagna böjliga
rör göres strålen rörlig i hvilken riktning som helst, och kan
då på detta sätt med stor hastighet och i den hårdaste sten
fördjupningar och listverk af hvarje åstundad form utarbetas, eller
också genom anlitande af schampluner bokstäfver eller ornament,
antingen upphöjda eller försänkta, åstadkommas.
Vid stor hastighet förmår qvartssand angripa ämnen, som
till och med äro hårdare än denna sjelf, såsom det i början af
denna uppsats anförda exemplet ådagalägger. Ett hål af 2
liniers (6 m. rn.) diameter och 8 liniers (24 m. m.) längd har
äfven utskurits i en hård stålfil af 2 liniers (6 m. m.) tjocklek
på 10 minuter med en ångstråle af 100 skålpunds tryck per
qv. v. tum (6,94 K.gr. per qv. c. m.).
En stråle af fint bly skrot, utkastad medelst ånga af 50
skålpunds tryck per qv. v. tum (3,47 K.gr. per qv. c. m.), borrade
ett litet hål i ett hårdt qvartsstycke; och befanns, att blyskrotet
blifvit föga tillplattadt af slaget, hvilket äfven visar, att
hastigheten ej varit stor.
Bland egendomligare exempel på glasskifvors bearbetning
med sandstrålar visades vid förut nämnde tillfälle ett stycke af
en vanlig fönsterruta, hvilken till en del betäckt med en bit
gastyg hade blifvit helt och hållet genomborrad, så att af
densamma uppkommit ett glassåll med 0,7 linies (2,1 m. m.) hål ;
glasmaskorna deremellan voro blott 0,5 linie (1,5 m. m.) breda.
Detta experiment syntes vara utfördt mera som kuriositet än för
något praktiskt syfte; men skulle dylika genomborrade
glasskifvor erfordras för något ändamål, kunde de sannolikt ej
framställas på annat sätt.
En mikroskopisk undersökning af enligt denna metod
mattslipade glasskifvor visar en mängd, bredvid hvarandra befintliga
små gropar, uppkomna genom sandkornens slag emot ytan, och
är denna mycket jemnare än ytan på glasskifvor, slipade på
något annat sätt.
Man har äfven börjat att nyttja ångsandstrålen för att
dermed rengöra gjutjernskärl, som skola till sitt inre förtennas.
Hittills har inan måst i svarfstol afsvarfva ett tunnt lager för
att erhålla en ren yta. Medelst sandstrålen rengöras ytorna
både fortare och bättre, alldenstund den intränger i hvarje
hålighet eller fördjupning, äfven de, som ej äro åtkomliga för
svarfjernet. Det är likaledes sannolikt, att den angripande
sanden bortputsar grafitpartiklarne, som i vanligt grått tackjern
skilja metallpartiklarne från hvarandra, så att derigenom en
sammanhängande metallyta uppstår, som är emottaglig för tennet.
I sammanhang härmed må anmärkas, att för omkring 25
år sedan utfördes i Cincinnati vid mr Greenwood’s etablissement
af mr G. E. Sellers några experiment, som hade till ändamål
att af vanligt grått tackjern framställa förtennade, ihåliga
kärl. Han konstruerade en maskin för skurning af kärlens inre med
sand och vatten. Derpå fördes de ännu våta, rengjorda ytorna
i en lösning af zinkklorid vidare i metallbadet, och slutligen
svarfvades kärlen jemna. Utaf något skäl fortsattes ej härmed,
och omnämnes detta nu blott såsom en öfvergifven uppfinning,
som icke förut publicerats. Sandskurningen kunde icke vid
ifrågavarande fall blifva så verksam som mr Tilghmans
sand-stråle. Att här spekulera öfver de olika tillämpningarne för
denna process tjenar ingenting till och skulle i öfrigt blifva
alltför vidlyftigt. Med denna upptäckt för ögonen kunna vi ej
undgå att tänka på de gamles arbeten. Den reflektionen ligger
nära till hands: månne stenålderns arbetare hafva betjenat sig af
något dylikt medel, eller har en sådan metod som Tilghmans
möjligen användts för tithuggningen af de egyptiska hieroglyferna.
Det har anmärkts af personer, förtrogna med
stenhuggning, att vissa materialer, såsom t. ex. granit, skadas ganska
mycket genom de våldsamma slagen från hackorna, samt att efter
verkställd häckning ett schikt af 1 till 2 liniers (3–6 m. m.)
tjocklek först måste slipas bort, om en solid och jemn yta skall
erhållas. Genom sandbearbetnings-metoden åter kan ytan ej
skadas utan blir på en gång färdig att poleras.
Ett egendomligt faktum med afseende på denna procedur
må slutligen äfven omnämnas. Då nämligen för åstadkommande
af olika slags orneringar m. m. ytan delvis betäckes med
schampluner, så äro dylika af papper varaktigare än af metall,
emedan de senare i följd af sandkornens slag sträcka sig och
således rulla upp kanterna. Till och med stålplåt, utskuren till
dylika mallar och härdad, rullar äfven upp sig, om den ej
skyddas af ett mera elastiskt ämne. Äfven fina spetsar förmå
att skydda glaset för inverkan af sanden och lemna sålunda ett
motsvarande poleradt mönster på en mattslipad glasyta.
(Journal of the Franklin Institute.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
