Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 8 sept. 1928 - Om den selektiva flotationens införande vid Sulitelma, av ingenjör Kjell Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEKNISK TIDSKRIFT
11 febr. 1928
Silverhalten rör sig vanligtvis om 5 à 6 gram pr ton för
varje % koppar och blir således ej utan ekonomisk
betydelse vid de höga kopparkoncentrationerna det nu blir
fråga om. Av guld förekommer endast spår.
Med avseende på kopparprodukten är f. ö. att säga,
att malmen innehåller endast försvinnande mängder
’’skadliga beståndsdelar", såsom vismut, arsenik, etc.
Som det framgår av denna beskrivning äro
malmtyperna många och högst olika såväl med avseende på
deras sammansättning som deras struktur. Detta
illustrerades f. ö. under föredraget med skioptikonbilder av
en serie färglagda mikrofotografier av slipade
malmstuffer.
För att med tillfredsställande utvinning komma upp
till den åsyftade kopparhalten, 25 %, i koncentratet, är
det nödvändigt att krossa malmen till en finhetsgrad av
ca. 70 % genom 200 maskor. Vid denna kornstorlek äro
de olika mineralerna praktiskt taget helt "renkrossa de"
och möjliggör alltså de separationer, som åsyftas.
Förutom kopparkoncentratet är det meningen att avflotera
en zinkprodukt och till sist en svavelkisprodukt.
Flotation har ingått som ett led i anrikningen i
Sulitelma sedan många år tillbaka. Det har dock hittills
endast rört sig om en efterbehandling av avfallet från
kisvaskningen, en bi-process alltså, vars uppgift det
varit att begränsa kopparförlusten vid
kisframställ-ningen. Ursprungligen var det Elmore-metoden, som
användes; denna anläggning, som f. ö. var den största
El-more-anläggning, som någonsin byggts i världen, kom
igång redan 1909. Emellertid utbyttes
elmore-appara-terna 1921 mot Minerals Separation-apparaterna.
Den, nya uppgiften för flotationen i Sulitelma blir en
helt annan än förut, i det att det nu är råmalmen, som
skall floteras direkt. Hela anrikningen kommer alltså att
bestå i flotation. Såväl Minerals Separation som andra
apparattyper komma att användas.
De flotationsprinciper, som nu skola tillämpas, skilja
sig också i väsentlig grad från den tidigare proceduren.
Det är den moderna selektiva flotationen, som nu
kommer att införas, varigenom åstadkommes en mera
full-sländig separation av kopparkisen från svavelkisen etc.,
än som förut varit möjligt, Medan kopparsligen från den
gamla processen endast höll ca. 7 %, kan såsom nämnts
halten vid det nya förfarandet utan svårighet bringas
upp i 25 % koppar, till och med med bättre utvinning än
tidigare, och trots att mängden av svavelkis i
förhållande till kopparkisen i dt t gods, som nu skall behandlas,
blir betydligt större än förut, Det är först och främst
denna effektiva koncentrationsförmåga hos de nya
metoderna, som gör det möjligt, att flotationsförfarandet nu
kan konkurrera med den gamla vägen för
tillgodogörande av kismalmer (framställning av kopparhaltig kis).
Om selektiv flotation.
Flotationens tidsålder kan räknas börja med året 1905
med uppfinningen av El.more’s s. k. "Vacuum metod".
Och ända tills för några få år sedan stod i stort sett
flotationsförfarandet på samma stadium. Man kan kalla det
för den fysiska flotationens tid. Olja var det
huvudsakligaste flotationsmedlet, och den effekt, som kunde
åstadkommas genom flotationen, var i stort sett begränsad till
en separation av bergarten från sulfiderna i malmen.
Någon egentlig separation av de olika sulfiderna
inbördes förekom icke, om än desammas olika flytförmåga
naturligtvis också gjorde sig gällande vid olje-flotationen.
Genom de senare årens utveckling har emellertid
flotationsförfarandet kommit i ett helt nytt skede: Det är
den kemiska flotationens tid, som nu har börjat.
Visserligen har själva flotationsfenomenet ej ändrats till någon
kemisk process i och för sig. Men genom kemiska
ingrepp lyckas man åstadkomma sådana ändringar av
mineralkornens ytor, som kunna utnyttjas till fördel för
själva flotationsförfarandet, och på detta område har det
under de senare åren utvecklat sig en helt ny vetenskap:
Flotations kemien.
Flotationen av i dag arbetar med en hel rad
"reagenser" eller tillsättningsmedel, som till sina verkningssätt
kunna indelas i 3 huvudkategorier:
1) Reagenser som befordra flytning av sulfidmineraler;
2) Reagenser som förhindra flytning av ett eller flera
mineral, "dödar" dem; och
3) De re-aktiverande reagenserna, som användas för
att återuppliva ett eller flera sulfidmineral, sedan de
temporärt dödats, medan man avfloterade en annan
sulfid.
De två sista kategorierna kunna lämpligen ges den
gemensamma beteckningen "modifierande reagenser".
Inom alla dessa kategorier förefinnas reagenser, som
med förkärlek inverka på ett eller flera sulfidmineral:
Man säger, att vederbörande reagens har en selektiv
inverkan, några ha det på blyglans, andra på zinkblende,
kopparkis etc.
I en malm, bestående t. e. av kopparkis, zinkblende
och svavelkis, kan man genom att tillsätta reagenser som
’ döda" Zinkblenden och svavelkisen men ej kopparkisen
först flotera av detta mineral. Låter man därpå malmen
passera en ny flotationsapparat, där det tillsättes en för
zinken återupplivande reagens, som ej inverkar på
svavelkisen, erhåller man alltså ett zinkkoncentrat, och
genom att till sist återuppliva svavelkisen med en därför
lämplig reagens kan man på liknande sätt även flotera
denna, så att alltså endast bergarten blir kvar.
Alla de nämnda reagenskategorierna äro var på sitt
vis lika viktiga för ett lyckligt genomförande av en
inbördes separation mellan sulfiderna i en komplexmalm.
Men det som kanske mer än något annat har brutit
vägen för den moderna selektiva flotationen är upptäckten
av en viss grupp högselektiva flytningsreagenser,
nämligen de organiska och lösliga svavelföreningarna, varav
jag här skall nämna de tre viktigaste:
Organiska flytningsreagenser.
Tiokarbanilid (kristallinisk) kan betraktas som en
snlfureringsprodukt av difenyl-karbamid. Framställes
genom uppvärmning av anilin med koldisulfid och
sammansättes således av:
C6H5NH2 + CS2 = CS (NHC6H5)2
Användes oftast upplöst i orto-toluidin — C6H4 (CH3)
NH2 — i förhållande 2 :8, s. k. "T. T.-mixture".
Kalium- resp. natriiim-xantat (kristallinisk) framställes
av K- resp. Na-hydroxid, etylalkohol och koldisulfid enl.
följande:
resp" NaOH + C*ü»m +CS2r=C2H5OCS2 + H20
Användes upplöst i vatten, lösningens styrka från
5 % upp till 25 %.
Fosfor-kresylsyra, "aerofloat" (flytande) är
reaktionsprodukten av råkresolens behandling med
fosfor-penta-sulfid och sammansättes således av:
C6H4(CH3)OH + P2S5 Komplexa tioföreningar.
Vanligtvis utgör fosforpentasulfidet 10 à 15 %. I
somliga fall utspädes dock reagensen med råkresol
(kresylsyra).
Av de här nämnda reagenserna kom tiokarbanilidet
först i marknaden och har haft en ganska stor
användning vid bly/zinkflotationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
