Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 10 nov. 1928 - Ett bidrag till Chanceprocessens teori, av förste byråingenjör Harald Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
10 nov. 1928
fanns den vanliga hydrodynamiska lagen kunna
till-lämpas för såvitt tryckhöjden multiplicerades med faktorn
1 lf2, som för vatten var 1 och som minskade för ökat
innehåll av fasta partiklar i pulpen. Detta skulle tyda
på tilltagande viskositet hos suspensionen, när
volyminnehållet suspenderade partiklar ökade. Om i nu
förevarande fall samma egenskap hos suspensionen får
antagas göra sig gällande, skulle detta innebära, att, såsom
bl. a. Stokes formel antyder1, diametern D, sådan den
ovan beräknats, utfaller för liten. Därför insättes en
korrektionsfaktor c, så att man sålunda för
mineral-suspensioner i vatten sätter
k = 2,197 c.
"Faktorn c bör följaktligen vara variabel med
volymvikten S, i den mån denna sammanhänger med
suspensionens volyminnehåll av fasta partiklar, och påverkas
troligen även av kornens form och ytbeskaffenhet m. m.
Sannolikt är storleken av c beroende även av de
suspenderade partiklarnas storlek på så sätt, att suspensionens
viskositet bör vara större, i ju flera partiklar ett visst
volyminnehåll av fasta kroppar är uppdelat, dvs. ju
mindre v0 är, när det är fråga om mineral av samma
specifika vikt. Detta bekräftas av vad redan anförts
om kolloidala metallösningars stora viskositet även vid
låga metallhalter.
Insättes ovanstående värde på k, så erhålles
_ 0,168 C V2 S’
~ 1000 sm—S’
Denna formel angiver sålunda i meter diametern,
lämpligen kallad gränsdiametern, hos mineralkorn av
specifika vikten sm som nätt och jämt hållas svävande i en
uppåtriktad ström av en suspension med verkliga
volymvikten S, skenbara volymvikten S’ och
medelvatten-hastigheten v. Har kornet större diameter sjunker det
mot strömmen och har det mindre föres det av
strömmen uppåt. På grund av att det verkliga värdet på c är
okänt kan formeln t. v. blott undantagsvis användas för
numeriska beräkningar, men med dess hjälp torde dock
kunna dragas vissa allmänna slutsatser.
Formeln gäller under förutsättning att D är mycket
liten i förhållande till vattenströmmens tvärsnitt, så att
v icke nämnvärt ändras, när mineralkornet införes i
suspensionsströmmen. Om så icke är fallet, utan ett
mineralkorn med tvärgenomskärningen f befinner sig i en
vattenström, en kanal eller ett rör, med genomskärningen
F, så skall enligt Finkey2 det ovannämnda värdet å P
multipliceras med faktorn lin2, där n — 1— ~. Detta
F
förutsätter givetvis att man räknar med ett v, som
hänför sig till förhållandena före mineralkornets införande i
kanalen.
Ju trängre kanalen är i förhållande till kornet, desto
mindre blir n och desto större blir P, dvs. desto större
blir även gränsdiametern D. Under de vid
Chancepro-cessen rådande förhållandena torde näppeligen faktorn
lin2 kunna försummas, enär rågodskvantiteten är sådan,
att dess volym ej kan försummas i förhållande till den
genom spetsen strömmande suspensionsmängdens. Att
införa den med ett numeriskt värde torde dock knappast
låta sig göra med någon större grad av säkerhet. Det
bör emellertid hållas i minnet, att det ovan deducerade
värdet på B är ett minimivärde, som överskrides mera ju
mera tättpackat rågodset är på ifrågakommande ställen.
Skillnaden bör ibland kunna bliva ganska betydande.
1 Taggart, a. a., s. 551.
2 a. a., s. 17.
85
o–-:–
1000 1200 1400 1600 1800
Volymvilct, S.
Fig. 4.
I fig. 4 framställes grafiskt de värden på D/c i mm
vid varierande v och v0 som erhålles, när den
påverkande mineralpartikeln har specifika vikten sm = 2,6,
dvs. består av vid stenkolsanrikning förekommande
skiffer, och när suspensionen har varierande volymvikt S
samt utgöres av kvartspartiklar (sp. v. 2,7) i vatten.
I fig. 5 angivas motsvarande värden om sm = 5,a, t. e.
om det rör sig om järnglans vid en anrikning av
blod-stensmalm, varvid suspensionen antagits bestå av
magnetit (sp. v. 5,1) i vatten.
Av kurvorna framgår, att ett mineralkorn, som skulle
sjunka om det påverkades blott hydrostatiskt av en
tung suspension, medföljer den uppåtströmmande
suspensionen, om dess diameter ligger under ett visst värde,
större ju större v och S äro och mindre ju större v0 är.
Då vid nuvarande apparatkonstruktion mineralkornen i
regel komma att utsättas för hydrodynamisk påverkan
från suspensionen, är det tydligt, att rågodset måste
vara befriat från de mindre kornstorlekarna, dvs. vara
klasserat nedåt, om separation enbart efter specifika
vikten skall kunna genomföras. Av figurerna framgår
också, att gränsdiametern växer hastigt med v.
Apparatens avverkningsförmåga torde i viss mån äga
sammanhang med värdet å v, i det att den bör växa med
detta. Härav följer, att om man vill uppnå stor
avverkning, så bör det vara lämpligt att klassera rågodset även
uppåt och behandla grövre råffodsklasser i särskilda
apparater, där större v kan användas.
Vidare är det tydligt, att S och S’ böra hållas så låga
som möjligt, om man vill vara så oberoende som
möjligt av rågodsets kornstorlek.
BERGSVETENSKAP
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
