Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Fördelningen av elektricitetsverkens kostnader pr kW på olika abonnentgrupper, av byråingenjör Axel Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
vid bliva mindre än summan av de debiterade
belastningarna, skall endast en viss del av nämnda
belastningar debiteras, så att summan därav är lika med
summakurvans sänkning.
Detta förfaringssätt upprepas med de återstående
topparna och den nya summakurvan ytterligare en eller
flera gånger, tills återstående toppar av de olika
gruppkurvorna alla ha samma höjd. Resten av
summabelastningen uppdelas då i proportion till antalet kWh i
restkurvorna eller m. a. o. i proportion till ytorna.
Emellertid kan det inträffa, att trots det restkurvorna
ej äro lika höga, en subtraktion av desamma från
kW
•3 ooo
Fig. 1.
Fig. 2.
summakurvan enligt regel 1 eller 1 a ej i något fall
medför någon sänkning av summakurvan. Författaren
anför då flera olika sätt att fördela den återstående
belastningen.
Regel 2. Man uppdelar summakurvan med de på
varandra lagrade gruppkurvorna i horisontella element och
fördelar varje elements höjd (= del av belastningen)
lika på antalet timmar inom varje grupp. Härigenom
kan emellertid ett uppenbart godtycke bliva följden,
såsom följande enkla exempel visar.
Yi ha i fig. 1 a ett sådant fall, att vilken av grupperna
A—Z>, som borttagas, någon sänkning av summakurvan
ändå ej inträffar. Yi uppdela då enligt regel 2 A i två
element och A2, se fig. Ib. De 1 500 kW, som At
och B åstadkomma, uppdelas lika med 750 kW på varje,
och de 1 500 kW, som falla på A0, C och D, uppdelas
med 500 kW på varje. Sålede"s får A 1250 kW,
B 750 kW, C 500 kW och D 500 kW eller tillsammans
3 000 kW. B och C ha emellertid identiskt lika
belastningar och böra ovillkorligen debiteras lika.
Samma olägenhet vidlåder följande regel.
Regel 3. Man borttager två gruppkurvor åt gången
för att åstadkomma sänkning av summakurvan. För att
kunna fördela den uppkomna sänkningen på de två
grupper, som borttagas, ombildas gruppkurvorna till
rektanglar med den verkliga höjden eller gruppens
maximibelastning och sådan bredd, att ytan blir den verkliga.
Den uppkomna sänkningen fördelas då i proportion till
bredderna. För rektangulära gruppkurvor ge regel 2
och 3 samma resultat.
Regel 4. För att undgå den i exemplet här ovan visade
olägenheten tagas alla kombinationer av två och två
grupper, som medföra sänkningen av summakurvan,
varefter medeltalet tages av de olika resultaten.
Härigenom får man åtminstone alla identiska belastningar
lika debiterade.
Som framgår av denna kortfattade beskrivning, lider
Eisenmengers metod av den svagheten, att någon klart
och tydligt formulerad princip för fördelningen icke
finnes. Tillämpningen av densamma i mera komplicerade
fall, t. e. där ej heller en kombination av två
gruppbort-tagningar åstadkommer sänkning, är oklar eller leder till
vidlyftiga operationer.
Jag vill emellertid bortse från denna olägenhet, som
måhända är i praktiken sällan förekommande, och i stäl-
let skärskåda de principiella svagheter, som vidlåda
metoden.
Om det är sant, att till grund för densamma ej ligger
någon klart formulerad ledande princip, så finnes
däremot en eller ett par så att säga underförstådda sådana,
som framskymta i texten på ett par ställen. Dessa äro,
1) att en bättre utnyttningstid hos konsumenten bör
premieras, och
2) att en grupp ej bör debiteras för högre belastning
än hans verkliga uttag.
Vad den första "principen"’ angår, måste denna
uppenbarligen vara orättvis. Även författaren själv medger
ju, att om t. e. endast
två grupper med samma
maximibelastning finnas
och om de ej täcka
varandra, så fördelas
belastniugen
proportionellt mot ytan. Den
grupp, som har den
längre belastningstiden,
får således i detta fall
betala mest, vilket
också är fullkomligt
riktigt.-Den längre belastningstiden bör i själva verket under i
övrigt likvärdiga förhållanden betala större del än den
kortare. Däremot bör kostnaden, uppdelad pr kWh,
rimligtvis under sådana förhållanden vara lägre eller
åtminstone ej högre för den bättre utnyttningstiden än för
den kortøre.
Ej heller kan jag för min del tillmäta den andra
principen avgörande betydelse. Här är det ju i själva verket
fråga om kostnader. Om därför det ekvivalenta uttaget
är större än den verkliga maximieffekten, betyder detta
endast, att gruppen ifråga skall debiteras för större del
av verkets kW-kostnader, än proportionen mellan
gruppens och verkets maximala kW anger, och något bestämt
skäl att respektera just denna gräns finnes icke. Det
torde invändas, att det förefaller obilligt, att en viss
grupp skall få betala mera, än om denna grupp vore
ensamt förefintlig. Gruppen ifråga har ju ingen skuld
till, att de abonnenter tillkommit, som fördyra hans
kW-kostnader. Yid närmare skärskådande faller emellertid
även denna invändning, såsom ett enkelt exempel
visar.
Antag, att endast 2 lika stora abonnenter finnas, fig. 2.
Vid belastning enligt fig. 2 a bör uppenbarligen vardera
betala för 500 kW. Ändrar nu B sin uttagstid till samma
som A (mellan kl. 9 och 10), måste verket utbyggas till
dubbla storleken, och vardera bör debiteras 1 000 kW.
Således har A fått sina kW-kostnader fördubblade, utan
att han ändrat vare sig belastning eller uttagstid.
Orsaken härtill är givetvis, att verkets belastningstid blivit
ogynnsammare genom B:s omflyttning, vilket medför
dyrare kW för alla kunder. Det bör observeras, att
ovanstående fördelning ej är beroende av metoden utan
är à priori rättvis.
Genom detta enkla exempel är visserligen ej bevisat,
att en abonnent under vissa omständigheter bör få betala
mer, än om han vore ensam, men väl att hans belastning
kan ökas genom honom ovidkommande ändringar av
verkets belastning.
För att närmare utveckla problemet vilja vi betrakta
Eisenmengers exempel i hans fig. 14, här visat i fig. 3.
Yi ha här 3 grupper, A, B och C. Enligt såväl regel 2
och 3 som 4 bör A betala 525 kW, B 200 kW och C 275
kW, tillsammans 1 000 kW. Det finns emellertid intet
skäl, varför man ej skulle kunna upprita belastningarna
så, som fig. 4 utvisar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
