Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Fördelningen av elektricitetsverkens kostnader pr kW på olika abonnentgrupper, av byråingenjör Axel Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FEBR. 1928
ELEKTROTEKNIK
49
Tillämpa vi nu regel 2, får man följande fördelning av
effekten
A = 675 kW
B — 50 „
C = 275 „
1 000 kW.
Således skulle A få debiteras för mer än sitt uttag, 600
kW. Orsaken till det olika resultatet enl. fig. 3 och 4
är, som man genast ser, att över varandra liggande delar
av gruppkurvorna ej debiteras lika. Enär dessa över
varandra liggande element kunna omflyttas hur som
helst, synes det mig ofrånkomligt, att de böra i lika grad
deltaga i kostnaderna. Tillämpas denna
princip, blir fördelningen (se fig. 5)
B — 200 kW
Eisenmengers metod lider således av det kardinalfelet,
att en viss grupps ekvivalenta uttag (här C) blir
beroende av hur de övriga grupperas, och detta utan att
verkets belastning ändrats. Då denna gruppering
givetvis aldrig är ens något så när bestämd, blir detta
förhållande alldeles avita, utan måste man bestämt fordra,
att det för en viss grupp debiterade kW-talet skall vara
oberoende av gruppindelningen i övrigt, om överhuvud
någon uppdelning av verkets maximala kW på olika
grupper skall vara möjlig. Detta villkor är, som kan
visas, oförenligt med fordran på att ekvivalenta uttaget
skall vara högst lika med det verkliga uttaget, varför
detta senare villkor måste släppas.1)
n _ — 200 „
450 „
a2 = 75 „
c 2 =’ 75 „
Emellertid skola B + A2 = 275 kW
fördelas i proportionerna 400 : 600, eller B 110
kW och A9 — 165 kW.
Således
A 400 -f
B
C
200
165 = 615 kW
110 „
75 = 275 „
1 000 kW.
Denna metod medför således, att A får betala för
större del av effekten, än hans uttag anger. Detta synes
också rättvist, enär den långa uttagstiden hindrar andra
kunder att placera sina belastningar på for dem
lämpliga tider.
Innan Eisenmengers metod defintivt släppes, anföres
ett exempel, visande vilka orimligheter densamma leder
till. Antag som i fig. 6 tre grupper A, B och C.
Enligt Eisenmengers metod, regel 1, skola kostnaderna
fördelas så
Fig. 7. Fig. 8.
Den matematiska utformningen och tillämpningen av
den föreslagna fördelningsprincipen är mycket enkel.
Vi ha summakurvan A och en gruppkurva a, vilkens
ekvivalenta uttag skall beräknas (se fig. 7).
a är en funktion av tiden t och betecknas F(t) kW,
ocli likaså betecknas a med f(t) kW. Vi bilda den
symboliska kurvan för A, uttryckt i verkliga koordinater
y kW och x timmar, och antaga denna symboliska
kurvas ekvation vara y — q>(x) (se fig. 8).
Ett element dy antages hava höjden =y från æ-axeln
och längden = x mellan «/-axeln och kurvan. Vi
beteckna med drj den del av belastningen dy, som skall
beräknas per längdenhet av tiden x, och få således
dr] • X —dy
eller efter integration
kW
kW
éoo
8
kW
1000
Tj.
dy
......... (1)
o t
i] är således en
funktion av y}
3 *
Fig. 3.
kty
hOO
_1_L
8 O
t" kW
/ooo 2ooo
r
Fig. 4.
8 tim
<ooo
2
Fig. 5.
A
1 125
B
750
7 8 hm
C
125 kW.
-L.
3 4 5
Fig. 6.
Samma resultat erhålles i detta fall med den nyss
beskrivna metoden. Sammanslås grupperna A och B till
en grupp AB, så blir fördelningen enligt Eisenmengers
metod
AB C
1 500 500 kW,
medan den föreslagna metoden tydligen ger
AB
1 875
C
125 kW.
i Ur nyssnämnda
villkor, att en grupps
ekvivalenta uttag skall vara
oberoende av de övrigas
gruppering, följer, att
summakurvan kan uppdelas i
element, som vardera skall
bära en viss del av
maximibelastningen. Alla
ele-7 8 iirr2 men’’ som äro lika stora
och stå vertikalt över
varandra, måste hava samma
ekvivalenta uttag.
Följaktligen kan man inskränka sig till att betrakta sådana element,
som bestå av vertikala strimlor av summakurvans höjd. En så-’
dan strimlas ekv. uttag är enligt villkoret härovan
proportionellt mot bredden (= tiden). Vidare är den en viss funktion av
höjden. Denna funktion är egentligen obestämd, men här
antages samma princip för fördelningen å vertikala strimlor som
användes av Eisenmenger och som framgår av följande framställning.
2 Funktionen s> kan, som förut påpekats, givas andra former,
d 1
exempelvis V = \ Jl . ip (y) med villkoret j’ ip (y) dy =1 om
0* 0
sättes = 1. Sålunda kan man sätta y (j/) = (fc + 1) y1’.
Vid växande 7c lägges allt mera vikt vid toppbelastningarna i
förhållande till belastningen under övriga tider. Den här
använda formen V (y) =1 är emellertid den natui-ligaste. Även
om ’/’ (y) har andra värden är dock alltid 1. (se längre fram).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
