Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 7 april 1928 - Statens kraftverk — belastningsstatistik och utvecklingslinjer - Om den återkopplade stämgaffeln som en strömkälla av konstant frekvens, av civilingenjör E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1928
E LEKTROTEKNIK
73
tände av väntad ytterligare stegring i kraftbehovet. I
första hand föreslås en utvidgning av ångcentralen i
Västerås med ett ångturbinaggregat om 21 000 kW,
varmed denna station skulle komma upp i en maskineffekt
av totalt 63 000 kW och med avställt reservmaskineri
42 000 kW. Det nya maskinaggregatet avses vara
drift-färdigt till hösten 1930.
Med en sålunda ökad maskininstallation i
Västeråsstationen skulle vattenkrafttillgångarna inom
centralblocket kunna till en viss grad bättre utnyttjas framför
allt för mera kvalificerade ändamål. Men
vattenfallsstyrelsen måste också tänka på att öka de tillgängliga
vattenkrafttillgångarna. I nämnda framställning till
kungl. maj:t diskuteras därför åtskilliga sådana
alternativ, såsom utbyggnad av vattenfallen vid Vargön i Göta
älv, Råby och Malfors i Motala ström samt Tyttbo i
Dalälven ävensom överföring av kraft från Norrland.
Styrelsen stannar emellertid för att närmast efter
utvidgningen av ångcentralen i Västerås föreslå anordningar
för att möjliggöra veckoreglering av Göta älvs
avrinning, sålunda även detta en åtgärd, som i första rummet
syftar till ett bättre utnyttjande av de redan befintliga
kraftstationerna. Denna veckoreglering skulle enligt
förslaget förläggas till Vänern, där den på grund av
sjöns stora areal givetvis icke skulle medföra märkbara
vattenståndsvariationer.
I den betydelsefulla frågan om kraftöverföring från
Norrland anför styrelsen följande, vilket torde vara av
sådant intresse för tidskriftens läsare, att det här
återgives in extenso.
"Under åren 1919 och 1920 ansåg vattenfallsstyrelsen,
att en överföring av kraft från Norrland till
Mellan-sverige skulle kunna erfordras redan mot slutet av
1920-talet. Styrelsen har dock sedermera funnit det möjligt
och lämpligt att för sin del uppskjuta tidpunkten för
denna kraftöverföring. Då det emellertid under de
senaste åren talats om möjligheten att snart realisera
tanken på en dylik kraftöverföring, må här i korthet angivas
de skäl, som enligt styrelsens mening tala för, att
överföring av norrlandskraft tills vidare är för
vattenfallsstyrelsens distributionsområden i Mellansverige obehövlig.
Ökningen i den högvärdiga kraftförbrukningen har i
början av 1920-talet uteblivit och även sedan blivit något
lägre än man tänkte åren 1919—1920. Kolprisen hava
sjunkit avsevärt mer än man vågade beräkna, varför en
del konsumenter föredraga ångkraft i stället för
vattenkraft. Järnvägselektrifieringen har avstannat både på
grund av det låga kolpriset och konkurrensen från
auto-mobilerna. Även vattenkraftföretagen hava i större
utsträckning än man under åren 1919—1920 kunde antaga
inriktat sig på ångkraft för komplettering av sekunda
vattenkraft till prima, varigenom behovet av nya
utbyggnader av vattenfall minskats. Slutligen hava
förbättringarna i vattenturbintekniken möjliggjort
utnyttjandet av en del låga fall i mellersta och södra Sverige,
som eljest kommit i efterhand för norrlandskraften.
Alla dessa omständigheter hava vidare bidragit till, att
man erhållit tid för ordnande av olika
vattenregleringsfrågor i mellersta och södra Sverige. I den mån dessa
regleringar hinna genomföras för tillgodoseende av de
växande behoven, uppskjutes givetvis tidpunkten för
norrlandskraftens överförande söderut. I själva verket
är norrlandskraften vad angår vattenfallsstyrelsens
distributionsområden i Mellansverige tillsvidare att
betrakta såsom energireserv, och man får vara beredd på,
att denna energireserv icke behöver tagas i anspråk
under en ganska lång period framåt. Frågan om
överförandet av kraft från Norrland till Mellansverige
sammanhänger dock intimt med utvecklingen av den
mellansvenska j ärnframstä liningen".
OM DEN ÅTERKOPPLADE STÄMGAFFELN SOM EN
STRÖM-KÄLLA AV KONSTANT FREKVENS.
Av civilingenjör E. t. GLAS.
Som bekant har man inom radiotekniken intill senaste
tid saknat en strömkälla av tillräckligt konstant frekvens
för att densamma skulle kunna användas som en
fullkomligt pålitlig normal vid mätningar och andra praktiska
behov, där ytterlig precision erfordras. Jämsides med
införandet av Cady’s piezoelektriska kristall, som även för rent
praktiskt behov vunnit en oerhörd spridning, har den
återkopplade stämgaffeln, Eccles "maintained tuning förk"
blivit ett välkommet hjälpmedel för kontroll av sändares
frekvens. Högselektiva mottagareanordningar,
nödvändiggjorda av den ständigt ökade trängseln stationerna emellan,
erfordra obetingat en utomordentlig konstans hos sändaren.
Även en mycket obetydlig frekvensvariation omöjliggör
deras utnyttjande för rationell trafik. Vinsten av en
pålitlig frekvenskontroll är alltså dubbel. Dels undvikes i
möjligaste mån den sorgliga interferensen stationerna emellan,
där densamma härrör från bristande konstans i
sändarefrekvensen, vilket är mycket vanligt, dels skapas
förutsättningar för mottagarnas förfinade utbyggnad.
Den återkopplade stämgaffeln, efter Eccles utvecklad av
Dye, Wood, Dadotirian m. fi., utgöres korteligen av en vanlig
stämgaffel, anbragt mellan tvenne magnetlindningar enligt
fig. 1, av vilka den ena är inkopplad till gallret, den andra
till anoden av ett elektronrör, vars driftförhållanden
avpassats genom inkoppling av lämplig gallerförspänning och
som i övrigt valts så, att villkoren för vibrationernas
upprätthållande äro så gynnsamma som möjligt.
Vi antaga, att stämgaffeln redan försatts i svängning
så att det ben, som ligger intill gallerspolen, är statt i
utåt-gående rörelse. Till följd härav induceras i den å en
permanent magnet upplagda gallerspolen en viss emk., som på
vanligt sätt förorsakar en variation i anodströmmen. Den
magnetiska påverkan å stämgaffeln från den likaledes å en
permanent magnet anbragta anodspolen ändras sålunda och
vid lämpligt avpassande av fasförhållandena kan ändringen
yttra sig som en attraktion. Den utåtgående rörelsen hos
stämgaffelbenen kommer således att understödjas. Befinna
sig åter stämgaffelbenen i inåtgående rörelse, omkastas
förloppet, så att resultatet kan bliva en fortvarig vibration hos
stämgaffeln, som ger upphov till en stationär emk. av, som
vi senare skola se, en frekvens i närheten av stämgaffelns
mekaniska egenfrekvens. Dock är en närmare
undersökning av driftsförhållandena nödvändig för att leda
konstruktionen i sådan riktning, att tendensen till
självsvängning blir tillräckligt stark.
En särdeles enkel matematisk framställning av förloppet
har givits av Maiaett1, varav nedanstående bearbetats.
Vid en materiell punkts rörelse under inverkan av en
konstant yttre kraft P, en fjäderkraft (fjäderkonstant fc)
samt en mot hastigheten proportionell dämpande kraft
i Intagen i artikel av Pack : a constant Prequency Source and
its frequency measurement. Exp. Wireless sept. 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
