Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 5 maj 1928 - Vilken betydelse har snedbelastningen vid olika distributionssystem, av civilingenjör Fritz Jacobsson - Den elektrotekniska undervisningens utvecklingen vid tekniska högskolan, av professor Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1928
E LEKTROTEKNIK
93
Tillåtliga spänningsfall i distributionsnät för likström
resp. växelström.
I de gamla likströmsnäten har man från början
producerat energien lokalt och sedermera vid övergång till
centraliserad produktion i vårt land merendels gått in
för motorgeneratorer. Därvid har man vunnit en av
primärnätet oberoende spänning, vilken fördel dock
vunnits på bekostnad av rätt låg verkningsgrad vid
omformningen.
I U. S. A. gick man redan tidigt in för
enankaromformare, vilket system även i något undantagsfall vunnit
tillämpning i vårt land. Därvid vinnes ökad
verkningsgrad, men man blir beroende av primärspänningen. Då
enankaromformaren är en synkronmaskin, kan
primärspänningen delvis regleras genom dess magnetisering
eventuellt efter inkoppling av erforderliga reaktanser.
Ytterligare reglering vinnes medelst
regleringstransformatorer och i vissa fall medelst till enankaromformaren
seriekopplade tillsatsmaskiner.
Under de senaste tio à femton åren ha slutligen
kvicksilverlikriktare kommit alltmer i bruk. Dessa äro ju
direkt beroende av primärspänningen, vilken sålunda
måste regleras på ett eller annat sätt.
Av ovanstående framgår, att man reellt är lika
beroende av primärspänningen vid likström som vid
växelström. Dessutom är tydligt, att primärspänningens
variationer icke kunna avhjälpas genom grövre
dimensionering av distributionsnätet.
Rörande växelströmsnätens reaktans bemärkes det
välkända förhållandet, att reaktansen icke orsakar
spänningsfall av praktisk betydelse vid rent aktiv
belastning på distributionsnätet. Spänningsfallet är ju
praktiskt tagit = lr • R -f lx ■ x, där /,. och Ix äro de aktiva
och reaktiva komposanterna av strömstyrkan samt
R och x — ohmskt motstånd resp. reaktans. För distri-
butionsnät i städer och villasamhällen torde den
huvudsakliga belastningen vara av rent aktiv art —
belysnings- och kokapparater. Om motorer skola anslutas i
nämnvärd omfattning, är det emellertid enkelt att
separat beräkna det spänningsfall, som härrör från deras
reaktiva effektförbrukning.
Det ligger dock nära tillhands att försumma
reaktansen och i stället räkna med lägre tillåten spänning vid
växelström. Ett dylikt förfarande är emellertid knappast
berättigat. Man dimensionerar ju alltid ett nät med
marginal för belastningsökning, och i nämnda avseende äro
på teknikens nuvarande stadium växelströmsnät vida
överlägsna likströmsnät. Ett på en eller flera punkter
svagt distributionsnät för växelström kan med ringa
kostnad förstärkas medelst nya matningspunkter,
vardera bestående av en transformatorstation jämte en
av-grening från det högspända matarnätet. Vid likström
få kanske nya, grova matarkablar nedläggas för så vitt
man icke nödgas bygga en stor, dyrbar
omformarestation.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter, vilka
för övrigt ytterligare kunna kompletteras, torde det vara
berättigat att räkna med minst lika stort tillåtligt
spänningsfall vid växelströmsnät som vid likströmsnät.
Sammanfattande slutsats.
Om man tillåter 4 % spänningsfall vid
likströms-tre-ledaresystem, x — 0,5, kan man tillåta 4 % spänningsfall
vid trefas-fyrledaresystem, x = 1,0, samt
uppskattningsvis 4,5 % eller något mera vid trefas-treledaresystem.
Dessa siffror gälla för slutna nät.
Om det gäller öppna nät med relativt få anslutna
apparater, exempelvis i villastäder, bör man taga
hänsyn till snedbelastningen genom val av lägre
spänningsfall enligt ovan angivna tabeller.
DEN ELEKTROTEKNISKA UNDERVISNINGENS UTVECKLING
VID TEKNISKA HÖGSKOLAN.
Av professor EMIL ALM.
(Forts. fr. sid. 45.)
B. Elektroteknikernas undervisning vid en del utländska
tekniska högskolor.
Sommaren 1927 hade förf. tillfälle att under en
studieresa besöka de tekniska högskolorna i Zürich, Karlsruhe,
Darmstadt, Aachen, Dresden och Berlin. I det följande
lämnas en redogörelse för en del av de därunder erhållna
upplysningarna beträffande den elektrotekniska
undervisningen.
I Zürich finnes en fackavdelning för maskinbyggnad
och elektroteknik. Den för denna fackavdelning
gällande normalplanen omfattar 7 terminer, vartill kommer
den åttonde för examensarbetet (diplomarbetet).
Studierna äro gemensamma för mekanister och elektroteknici
under de första 4 terminerna, men bli uppdelade under
de återstående.
Följande olikheter mot den vid vår högskola
tillämpade läroplanen kunna noteras.
Kursen i matematik är fördelad på tre terminer, i
beskrivande geometri däremot blott på en termin, den
första. Maskinelement förekommer på schemat de tre
första terminerna, likaså mekanisk teknologi.
Mekanikkursen genomgås under andra och tredje terminen, fysik
under tredje och fjärde terminen. Under fjärde terminen
förekomma vidare maskinbyggnad och
maskinkonstruktioner, en kurs i vattenkraftmaskiner, i hydraulik, i
’"Einführung in die Elektrotechnik’’ och i teoretisk
elektroteknik, allt gemensamt med mekanisterna. Under de
återstående tre terminerna genomgås ytterligare tre
kurser i teoretisk elektroteknik, varjämte tre (valfritt
fyra) laboratoriekurser ingå såsom tillämpningar på
föreläsningarna. Föreläsningarna i elektromaskinlära
äro fördelade på dessa tre senare terminer,
konstruktionerna på sjätte och sjunde terminen.
Anläggningstekniken förekommer endast under femte och sjätte terminen;
en särskild kurs i elektriska banor (3 veckotimmar under
sjätte terminen) hör härtill. En kurs i
högspännings-teknik och de elektriska materialiernas teknologi (3
veckotimmar) ingå i sjunde terminens läroplan. Under
sjätte terminen förekommer en frivillig kurs i
"Energiewirtschaft hydroelektrischer Werke".
I Karlsruhe har man liksom hos oss en särskild
fackavdelning för elektroteknik. För de två första åren (4
terminer) ha alla studerande i fackavdelningen samma
undervisning. Under de två sista åren uppdelas de
studerande i tre fackriktningar:
1. Starkströmsteknik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
